Jag är tjejen som väntade 28 år med att ta körkort. Jag har alltid varit nöjd med att gå eller cykla. Tycker egentligen inte om bilar eller trafik och trivs mycket bättre ute i skogen än i närheten av trafikerade vägar. Det var inte förrän Zeb kom in i mitt liv som jag böjade inse fördelarna med att kunna ta sin egen bil till hundkurser och promenadställen, istället för att gå i ur och skur eller be om skjuts av någon som mycket hellre skulle stanna hemma. Så nu på vårsidan när jag plötsligt fick mycket ledig tid, blev det en intensivkurs och efter fyra veckor stoltserar jag nu med mitt alldeles egna körkort!

Nu gäller det bara att leta reda på de där magiska promenadställena som jag ser skymta i alla hundbloggar från Sundsvallsområdet, de som alltid legat för långt borta för mina promenadskor. Alnö verkar dölja en hel radda med mysigheter. Vågar jag fatta ratten och bege mig dit?

Jag är tjejen som alltid älskat hundar och som nyfiket kikar under lugg på de hundar med tillhörande mattar och hussar som vi möter på våra strövtåg, men som är för blyg för annat än några korta ord om våra bepälsade vänner, innan jag traskar vidare med Zeb i släptåg. Trots att jag gärna skulle hitta några hundkompisar åt Zeb att leka med och själv mycket gärna skulle sitta och prata hund och annat en stund medan vovvarna roar sig. Jag är egentligen aldrig blyg i andra sammanhang så jag vet inte varför jag blir så skraj för andra hundägare. Jag får alltid för mig att de är mitt inne i någon livsavgörande träning av sin hund och att Zeb och jag är ett oplanerat och ovälkommet störningsmoment.

Jag är tjejen som varje vår går igenom en hårkris. Det är när alla andra tjejer plötsligt börjar dyka upp i kjolar och klänningar med sina tjusiga lockar samlade i söta flätor eller uppsatta i svägande tofsar eller i roliga bollar eller hängande löst i ett enda vackert svall. Det är då jag får hårångest och förbannar mitt korta, spretiga rufs och stirrar ilsket på min otjejjiga spegelbild.

Det är då jag beslutar att jag också vill ha ett långt, blankt hår och att jag också vill se ut som en riktig flicka.

Det är då jag börjar spara ut mitt hår.

Och sedan mår jag dåligt.

När den korta spretfrisyren är för lång för att styla, när den slokar och blir matt och statisk och hemsk. När det går en halv sprayflaska varje morgon till ingen nytta och jag spenderar en halvtimme i badrummet innan jag törs gå ut. För har man det tunnaste och rakaste av fjun till hår så blir det inget vackert hårsvall när det växer ut. Och så går disktrasedagarna när jag helst bara vill gömma mig inomhus. Och så till slut blir jag vansinnig. Fram kommer kökssaxen och så går jag till attack på de slokande testarna. Efter det bokas en klipptid och så klipps håret kortare än någonsin och så vandrar jag ut i vårsolen och känner mig befriad.

Tuff och självständig i mitt korta spret 🙂

Tills nästa vår.

Annonser