Jag har tillbringat två dagar i fina Örebro för att besöka konferensen SiteVisiondagarna. Första dagen avslutades som vanligt med bubbel, en fantastisk trerätters middag och bra underhållning (den här gången var det Danny Saucedo som intog scenen).

Vid midnatt promenerade jag genom stan på väg till mitt hotell och där, mitt på en stor trafikerad väg, mötte jag en bäver! Den kom vandrande mitt i bilbanan. Strax började massor av människor flockas runt honom (det kan förstås ha varit en henne) och skrika och peka och fota och undra om det var en jätteråtta. Bävern blev uppenbarligen skrämd och stressad och traskade på i raskare takt, fortfarande mitt i vägbanan.

Vad gör man när en bäver gått vilse mitt inne i stan? Det gick så klart inte att lämna den. Jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv om jag kommit ut från hotellet morgonen därpå och hittat bävern påkörd!

På gatan stod en tjej i min ålder och såg bekymrad ut. Ungefär samtidigt klev vi fram och sa åt puckona som trängdes runt bävern att kliva undan och ge den utrymme. Sedan följde vi den tillsammans hela vägen genom stan ned till Svartån som rinner genom Örebro. Vi fick sällskap av två farbröder och en ung kille. Tillsammans styrde vi försiktigt bävern upp på trottoaren och såg till att den gick i rätt riktning. Vi ringde polisen (vart ska man annars ringa när ett vilt djur dyker upp inne i stan på natten?) som kanske inte tyckte att bäverräddning var deras främsta prioritet, men som faktiskt skickade en ledig bil. De ställde bilen tvärs över körfälten när bävern skulle passera stora vägar och såg till att den inte blev påkörd. Efter en lång promenad i lagom bävertakt, nådde vi till slut ån. Bävern knatade på lite snabbare när vi närmade oss slutdestinationen och gled ut i det mörka vattnet och försvann.

En lyckad räddningsaktion! Oj så glada vi var allesammans när bävern simmade iväg oskadd. Polisbilen stannade också kvar tills de såg att bävern simmade iväg. De ville nog också se att allt gick bra.

Tack alla bävervänner som hjälpte till den natten!

Annonser

Underbara höst! Jag blir glad av september. Av färgerna och luften och alla svampar och bär. Promenader är på något sätt extra härliga under hösten! 

Cesar är halt och Indy mår dåligt och vill inte äta sin mat. Den planerade skogsutflykten med svampplockning är därmed inställd och båda vovvarna missnöjda.


Igår var en stor dag. Stina fyllde ett år. Det firades så klart med tårta och paket och ballonger och girlanger och färgglada vimplar. Födelsedagsbarnet själv var mest förtjust i presentpapper och snöre! 🙂 En förtjusning som hon delade med hundarna som ivrigt försökte hjälpa till med paketöppnandet.

Föräldraledigheten närmar sig sitt slut. Det här är den sista veckan. Jag försöker fylla den med hundarnas alla favoritpromenader. För det här året har ju inte bara varit mitt år med Stina. Det har också varit mitt år med Indy och Cesar. Så underbart det har varit att kunna tillbringa ett helt år tillsammans utan jobb och hunddagis. Bara dagar av mys och lek, långa promenader och soliga eftermiddagar på gräsmattan. 

Nu tar hussepappan snart över här hemma. På måndag är det dags för mig att återvända till jobbet. Det känns både roligt och vemodigt på samma gång.

Men innan dess ska jag verkligen njuta av de här ljuvliga lediga höstdagarna! Och försöka förstå hur ett år kunde swisha förbi så galet snabbt!!

När mamma gick bort kändes det som om livet borde stanna upp. Som att inget någonsin borde få hända eller förändras när hon inte längre var här och kunde ta del av det.

Men livet gick vidare. Mitt liv gick vidare. Som livet gör.

Mycket har hänt. Nytt arbete, ett jobbigt uppbrott, nya lägenheter, dejtande och korta förhållanden, körkort, Indy och Cesar, resor, kusinresor, han med det inre lugnet, ett hus. Och Stina. 

Det gör ont att inte kunna dela allt som händer med mamma. Det gör ont att mamma inte får träffa Stina. Att Stina får växa upp utan sin mormor (men med världens finaste extramormor).

För tio år sedan vandrade jag fram och tillbaka i mamma och pappas trädgård. Fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan svartvinbärsbusken och trappan. Fram och tillbaka, ständigt i rörelse, på jakt efter en plats, en liten kvadratcentimeter någonstans där smärtan inte var så stor, så överväldigande stor. Men det fanns ingen sådan plats.

Tio år har gått. Det blir lättare. Vi har klarat av somrar, födelsedagar, familjemiddagar, julaftnar, alla små och stora händelser som tar plats när livet går vidare. Och smärtan är inte längre lika skarp. Men den finns där och det kommer alltid att kännas orättvist och ensamt och tomt utan mamma.

Ja vad kan ge mer fredagsfeeling än att komma hem till det här? 

Cesar har varit på sin första 1-milspromenad. Efter alla dessa månader med återkommande hälta och rehab så kändes det helt fantastiskt (och väldigt nervöst)! Cesar firade med lerbad efter lerbad efter lerbad! 😊

Förutom lerbad så bjöd rundan på härliga kantareller och lite blåbär vilket gladde oss tvåbenta.

Och ingen hund fick ont någonstans! Lycka! En sådan utflykt måste så klart firas med bubbel. 


Stina kryper inte, hon hasar fram på rumpan. Hittills har hon mest hasat runt i en liten behändig cirkel i vardagsrummet, vilket varit väldigt bekvämt och enkelt för oss att övervaka. Idag hasade hon för första gången in i sovrummet (för att hämta hundarnas boll) och in i kontoret (för att riva ut en massa böcker och tidningar ur bokhyllan)! Snabbt går det också när hon hasar iväg.

Idag satte hon sig också för första gången upp på skötbordet utan hjälp.

Så idag är en stor dag i landet Blöja! 😊

borgkabinbanasalzburguntersberguntersberg-2vattenskålcafe tomasist peters kyrkogård

Åh så länge jag har velat åka till Österrike och vandra i alperna. Med en bebis som reskamrat kände vi att en resa till en österrikisk stad kunde vara en bra mjukstart, så tar vi alperna nästa gång.

Så vi styrde kosan mot drömstaden Salzburg. Med oss på resan släpade vi två resväskor, en kabinväska, en ryggsäck, en skötväska, en bärstol och en vagn! Hur kan en liten bebis på knappt 11 kilo generera såna sanslösa mängder extra bagage!? 😀

Att resa med en bebis var verkligen och ny och annorlunda upplevelse. Aldrig har väl min packning varit så genomtänkt, så googlad eller så noggrant nedskriven i listform (ett flertal listor; den totala packlistan, listan för handbagaget, listan med apoteks- och skötselprylar och listan med konstiga saker som plötsligt måste finnas med i bagaget, exempelvis vattenkokare, diskborste, tvättmedel och allt annat skumt som den lilla envåldshärskaren i landet Blöja anser sig behöva under en resa!). 

Och trots all denna planering så har det aldrig tidigare tagit så galet lång tid att packa. Fem timmar (kanske till och med sex timmar!) tror jag minsann jag ägnade åt att rusa runt och slita mitt hår innan allt låg nedpackat där det borde! 

Och trots all denna planering och all denna tid så vaknade jag ändå mitt i natten innan avresan och gjorde några tillägg på den mentala listan i mitt huvud (jag har alltid en eller två listor på gång i min röriga hjärna). Bra tillägg visade det sig. Extra blöjor, extra nappflaskor, en liten burk med diskmedel, en diskborste och en burk med grötpulver i handbagaget var guld värt eftersom resten av vårt bagage kom fram sjutton timmar efter oss!

När all stress kring packningen var avklarad så var det en härlig resa. Stina var precis så förnöjd och glad och lättsam som hon brukar vara här hemma, oavsett om hon åkte i vagnen eller satt i bärstolen. Att det var över 30 grader varmt tycktes inte bekymra henne ett dugg. Och Salzburg var en fantastiskt fin och trevlig stad med hisnande vackra omgivningar. Vi kommer definitivt att återvända till Österrike! Snart hoppas jag!

oktober 2017
M T O T F L S
« Sep    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Arkiv