You are currently browsing the monthly archive for maj, 2009.
28 grader varmt, massor av sol och bad (bad av fötter för mig, plask i strandkant för Zeb och dykning för Indy) och en himmel som varit blå, blå, blå utan ett endaste moln! Bättre kan det nästan inte bli.
Morsdag har det också varit. En dag som hugger lite extra i hjärtat.
Jag och grabbarna bus plockade liljekonvaljer till mamma vid Stenkistan. En magisk plats, det tror jag min storasyster håller med om. En dag där är en bra dag, även om det är en ledsen dag. Zeb tycks också inse att det är något särskilt med Ljungan och vadar i så djupt att till och med magen blir blöt! Indy tycker att allt vatten är skoj och simmar glatt på sitt eget okontrollerade vis. Tekniken kan möjligtvis behöva finslipas något! 
Igår började examensproven på lydnadskursen. Momenten var inkallning utan störning, inkallning genom gruppen med störning, hantering, hundmöte på stig, sitta tyst i bil med störning, passivitet och stanna på kommando. Indy skötte sig alldeles utmärkt och klarade det mesta med glans. Jag kan möjligtvis tänka mig att vi blir underkända på hanteringen. Inte för att han protesterar mot att blir klämd och känd på, utan snarare för att han blir så överlycklig över uppmärksamheten att han försöker pussa ihjäl den som närmar sig. Att stå still är en omöjlighet. Han åmar sig och kråmar sig, slickas, buffar och puffar och vill allra helst krypa upp i famnen på den som inspekterar honom.
Sitta tyst i bil skulle hundarna göra medan vi ägare fikade i klubbstugan. Min instruktör kom in med det chockande beskedet att Indy hade suttit tyst (kanske mest för att Zeb satt bredvid) men att ZEB hade skällt! De som känner Zeb vet att det här är i princip omöjligt. Zeb vet nästan inte hur man gör när man skäller. Sammanlagt under sina snart 6 års levnad har han kanske skällt tio gånger. Han är en tystlåten herre som tycker att det är lite för framfusigt att faktiskt ge ifrån sig ljud högre än knorranden. Men instruktören hävdade att hon (som känner Zeb och som också blev lite förvånad) hade gått närmare för att verkligen kolla om hon såg rätt och jo, det var Zeb som skällde.
Jag är chockad!
Kan det vara så att Zeb lever ett dubbelliv? Tänk om det var ZEB som gnagde ett hål i vår hallvägg?
Alla andra moment gick i alla fall bra, trots störning i form av löptik och (ännu värre) barn som sparkade boll. Stolt matte och sprallig Indy!
Trots stormvindar som blåste mig och cykeln tvärs över vägen, blev onsdagskvällen supertrevlig! Hundarna huserade hos pappa och jag gick på restaurang med mina gamla arbetskamrater. Det är ett och ett halvt år sedan jag slutade men det är fortfarande lika kul att träffa tjejgänget från fikabordet. Vi har alltid lika mycket att prata om. Det känns som att det knappt har gått en dag sedan jag träffade dem sist, som att jag fortfarande jobbar kvar. Märkligt. Men det är en skön känsla.
Många skratt och vitt spridda ämnen blir det när fikagänget träffas Hamburgertallrik, mörkt öl, vaniljpannacotta och kaffe ackompanjerades av prat om allt från islandssemester och konstruktion av broräcken, till hundträning och examenspresenter.
Efter elva timmars arbetsdag är det ganska skönt att få sjunka ned i soffan, titta på Lilla huset på prärien och mumsa limpa som snälla J köpt åt mig på bageri. Sedan är det väldigt skönt att få sjunka ned i min svala säng, släcka lampan och kura ihop mig med en varm liten Indy utsträckt bredvid mig och en Zeb som snarkar på andra sidan.
Lugnet varade i ungefär en timme. Sedan hoppade Indy ned, det brukar han göra när det blir för varmt. En halvtimme senare hade han svalnat och ville hoppa upp igen. Det brukar han också vilja varje natt. Då sträcker han sig fram över madrassen och slickar mig på näsan. Eller stoppar en kall nos i mitt öra. Eller slickar mig på armbågen, eller på foten eller i hela ansiktet tills jag klappar på madrassen och säger varsågod så att han kan skutta upp, trampa runt ett varv och ramla ihop i en sömnig hög bredvid mig.
En timme senare var han för varm igen och hoppade ned. Liggandes på stengolvet i hallen svalnade han snabbt och kom snart inspatserande för att ligga i sängen igen. Till sin stora förtjusning upptäckte han nu att eftersom J inte var hemma kunde han gå runt sängen och väcka mig från den sidan (när J ligger där är det bortkastad tid, han vaknar inte av så delikata försök som en kall nos i örat). Det var tydligen höjden av humor i hundvärlden! Tänk vad skojigt att kunna hoppa ned på ena sidan och så gå runt till andra sidan av sängen för att få hoppa upp igen en halvtimme senare. Det roade sig Indy med resten av natten!
Ibland önskar jag att jag hade ett mer förhärdat mattehjärta, men det klarar inte av att säga nej till två bedjande ögon, en nos som frågande läggs på sängkanten och en försiktigt viftande svanstipp. Dessutom är det ju så mysigt när han kurar ihop sig och somnar med huvudet på min rygg.
Hrm, är det någon som minns programmet ”Min hund styr mitt liv”? 
Det var när garderoben vid öppnandet av garderobsdörren attackerade mig med två par strumpor, en jacka, en sko och dessutom en galge, som jag beslutade att det var dags att ta tag i problemet och tämja odjuret. Utrustad med några stora plastkassar och en rejäl dos stridslust kastade jag mig in bland svajande högar, bågnande hyllor och galgar med både en, två och tre lager kläder på. Resultatet blev två stora kassar med kläder som antingen var trasiga, urtvättade eller som jag helt enkelt inte tyckte om och inte använde längre.
Efter all möda med att riva ut, sortera, besluta, slänga, vika och hänga tyckte jag att jag borde belönas med en strukturerad, ordnad garderob med prydliga högar och luft mellan galgarna, men icke. De kläder som tidigare hade varit med våld hoppressade till ett pappers tjocklek, hade noterat det nya utrymmet, sträckt på benen, ruskat på sig och fluffat upp sig till sin normala storlek och därmed lagt beslag på varje uns luft och extra yta som jag skapat.
Jag behöver en klädskrubb.
Eller så behöver jag lite ork att sortera ut vinterkläderna och faktiskt bära ned dem i förrådet så att inte kläder för alla årstider trängs på samma minimala yta. Men usch vad trist arbete!
Lyckan är fullkomlig, plånboken relativt orörd och saaben rullar på nytt. J tog fram sina mekanikertalanger, klurade ut att det var tändningskassetten som gått sönder, hittade en på Blocket som inhandlades för 800 kr och bytte den utan problem! Tji fick ni, alla verkstäder som planerade att råna oss
Fyra dagars härlig ledighet. Dagar som ska fyllas med hundkurs, födelsedagsfirande, utflykter och mysiga hundäventyr.
Det var planen.
Planen sabbades något av att vår bil beslutade sig för att säga tack och adjö igår kväll. Med ett sista bööööööö stannade den och luktade bränt.
KUL!
Tur att snälla M kunde komma och bogsera. Tur att vi fick låna J:s föräldrars bil för att jag ska kunna åka till min efterlängtade hundkurs idag.
Nu återstår bara att bogsera bilen till verkstaden imorgon och vänta på domen. Hur många stora sedlar kan det tänkas kosta månntro?
Korta arbetsveckor är ganska trevliga veckor. Den här blev extra trevlig med ett oplanerat tisdagsbesök på Saffran för att mumsa tapas och dricka god spansk öl tillsammans med J som är i Sverige och Sundsvall på affärsresa. Med sig hade han lite godsaker från USA och Mexico; bland annat sötsyrliga, knapriga Nerds och knepiga salsa- och vattenmelonsnören att doppa i sötsalt tamarindsås. Och så bästa sommardrinken i världen, Margarita, i praktisk reseförpackning!
Jag tror vi har startat en liten bytesverksamhet av godsaker från våra respektive land Vi överlämnade en Fazer chokladkaka, en Daim, Kinderägg, Extra drops och Dumleklubbor. God choklad är ju en bristvara i det stora landet i väst.
Nu återstår en arbetsdag och sedan ska jag njuta av fyra lediga dagar!
Mammas musik. Den träffar mig med full kraft varje gång; slår undan mina fötter, får mig att tappa andan och hugger tag med vassa tänder i mitt hjärta. Effektivt sticker den hål på min behagliga lilla vardagsbubbla. Bubblan som gör det möjligt att existera och fungera. Min sköna lilla bubbla där allting är som det alltid har varit, där mamma inte alls är död utan bara råkar befinna sig i ett annat rum just nu. För trots att jag vet att mamma inte längre finns hos oss, så VET jag samtidigt med varje cell i min kropp, att hon är hemma och stökar runt med blommor och matlagning, att hon inte är längre än ett telefonsamtal bort och att om jag bara tar en kort promenad så kommer jag alldeles snart att mötas av hennes leende och glada utrop, för så har det ju alltid varit.
Men musiken, alla dessa melodier och sånger som hon tyckte så mycket om och som spelas på radion ibland, musiken kastar mig rakt in i en verklighet som jag inte orkar med. Jag släpper allt jag har för händer och slänger mig över fjärrkontrollen för att snabbt, snabbt, snabbt tysta musiken och därmed alla tankar och känslor som hotar att spränga mig i bitar.
Jag måste lyssna, säger pappa när mammas favoritsånger spelas. Jag måste minnas.
Men jag orkar inte, jag klarar inte av att acceptera en verklighet där mamma inte finns. Så radion tystas och jag kan återigen lappa och laga min skyddande bubbla, nu lite tunnare och lite mera sliten, där sorgen är hanterbar för att den hålls på avstånd.
Det är jätteroligt att få resa bort ibland, men tänk vad det är härligt att komma hem!
