You are currently browsing the monthly archive for april, 2009.
I sista minuten bestämde jag mig för att ta ledigt idag och oj vad skönt det känns! Den lediga tiden ska användas till att borsta de två hårmonstren, städa lägenheten som ser ut som ett katastrofområde på grund av de två hårmonstren, klippa klor, torka öron och sedan ta en mysig promenad i solen.
I eftermiddag ska vi hem till pappa för att grilla fläskfile späckad med vitlök och chilipeppar, dricka gott vin, mumsa efterrättspaj och ha trevligt med bästa släkten! Om det blir en tur till någon brasa avgörs av raket- och smällardårarna!
Nu ska jag göra helgfrukost med kanelbulle och titta på ett avsnitt av Lilla huset på prärien innan jag attackerar grabbarna bus med karda och kam!
Tänk vad skönt det är att vara ledig! 
Igår utnämnde jag mig själv till frisör och skred till verket utrustad med sax, karda, kam och urtunningssax. Målet var att förvandla Zeb från det hårfagra lejonet Aslan till en smäcker, läcker goldenherre i sina bästa år. Resultatet blev kanske inget en utställningsdomare skulle ge höga poäng, men jag blev rätt nöjd. Borta är den yviga manen och brösthåren som nästan släpade i marken. De stiliga mameluckerna har tunnats ur och kortats ned och svansen har friserats till en tjusig fana, även om den fortfarande är i bredaste och lockigaste laget. Frambenen har klippts och ser numer ut att tillhöra en hund och inte en orangutang och öronen har fått en tydligare kontur!
Två timmars snipp-snipp med saxen resulterade inte bara i en tjusigare hund, utan också ett hål i mitt långfinger. Inte ett klippt hål utan ett hål där huden faktiskt nöttes bort av saxen. Aj!
Stackars Zeb tyckte att hela proceduren (särskilt badet som skedde innan själva friseringen) var ett mycket dåligt påhitt. Ännu mer olycklig lär han bli eftersom den minskade pälsmängden gjorde det mycket uppenbart att det nog sitter ett extra kilo runt magen! Så efter styling följer nu bantning, vilket knappast kommer att uppskattas!
J och jag gjorde ett ambitiöst försök att återskapa en maträtt från besöket i Kalifornien, nämligen Beer Can Chicken. Problemet var bara att vår svenska, lilla klotgrill från Clas Ohlson inte riktigt kunde mäta sig med de amerikanska monstergrillarna när det gällde höjd, bredd, djup och funktioner. Att trycka ned en hel kyckling på en halvfull ölburk (jo man ska faktiskt göra så), ställa den märkliga och höga skapelsen på grillgallret för att sedan täcka med locket visade sig vara betydligt svårare än vad vi hade tänkt. Grillen var helt enkelt för låg. Men skam den som ger sig! Efter lite trassel byggde vi fyra metallben som kunde hålla upp locket så att kycklingtornet fick plats. Locket på ben fick sedan en snygg kjol av aluminiumfolie för att inte värmen skulle smita ut.
Jag kunde riktigt känna hur grannarna kikar ut bakom gardinerna och funderade över vad tusan vi höll på med när vi tejpade fast folien runt locket!
När kycklingen satt stadigt på sin ölburk, kolet var tänt och locket med kjol satt på plats, traskade vi glatt in för att ta itu med tzatziki och potatis och låta kycklingen sköta sig själv. En titt ut genom fönstret avslöjade dock att kycklingen brann som en fackla! Efter en snabb brandkårsutryckning med en läskflaska fylld med vatten, räddades kycklingen från att förvandlas till kol. Men knappt hann vi vända ryggen till förrän kycklingen tog eld på nytt och tejpen som höll foliekjolen på plats började smälta. Termometern i kycklingen uppskattade tydligen inte att bli utsatt för brand på det där viset för den gastade ilsket att kycklingen var klar-klar-klar! Och jo, låren såg synnerligen svarta ut efter att ha eldhärjats hårt! Resten av kycklingen var däremot synnerligen oklar!
Det finns en gräns för hur mycket jag orkar kämpa för min grillade middag och när kycklingen tog eld för tredje gången och folien lossnade och blåste iväg var den gränsen definitivt nådd! Kycklingen slängdes resolut ned i en ugnsfast form så att ölet skvimpade åt alla håll och stoppades in i ugnen för att tillagas på traditionellt vis istället. Jag lämnar avancerad grillning av det här slaget åt amerikanarna och deras rymdskepp till grillar
Underbara vårdagar! Gatorna börjar bli rena från grus, solen skiner, det är varmt och luktar … ja som det brukar göra på våren när allt möjligt tinar fram
J och jag cyklade till Baguetterian på lunchen. J köpte en tacobagett och jag en tacosallad, sedan hämtade vi Zeb, Indy och picknickfilten och drog till närmaste park där hundarna fick härja runt på hundvis medan vi mumsade och myste på vår filt. Grabbarna Bus tyckte att picknickfilt och mat på marknivå var mycket spännande, vilket resulterade i utspild trocadero och allmänt kaos, innan de förstod att tassar och svansar skulle hålla sig på gräsmattan! Till sin stora förtjusning fick de söka utslängda brödbitar istället och tävlade som galningar om att hitta dem.
Tänk vad ledigheten lockar så fort solen och värmen kommer! Och tänk vad längtan blir stor efter en egen trädgård med utemöbler, blommor och fruktträd.
Bli inte rädda om ni idag möter en sliten zombie med två lortingrodda hundar i släptåg. Det är bara jag som har sovit dåligt-illa-totalsämst inatt. Efter fyra timmars sömn är påsarna under ögonen stora som kappsäckar, håret slokar trött, ögonlocken hänger och fötterna tycks omöjliga att lyfta från backen. En vacker syn med andra ord!
Det finns olika slags sakletare. Pippi Långstrump hittade på leken Sakletare, där hon och Tommy och Annika strosade runt och letade bra saker, bland annat en rostig plåtburk som kunde fyllas med kakor och bli en trevlig ”burk med kakor”. Lånarna, Mary Nortons småfolk som bor under golvet i våra hus, är sakletare som förvandlar en trådrulle till ett bra bord och en tändsticksask till en byrå. Det finns sakletare som jagar fynd på loppmarknader och antikvitetsaffärer. Sakletare samlar ofta på något.
Indy är också en sakletare men han är ingen samlare. Han är en sakÄTARE! När han var liten åt han upp möbler och väggar. Den perioden har tack och lov passerat. Men han åt också kattleksaker, stenar och mattor och det har han tyvärr fortsatt med. När J:s stackars föräldrar var hundvakt klämde han ur sig en 25 centimeter lång rem. Hur han hade lyckats svälja den är för mig ett mysterium och hur den lyckades passera genom tarmarna är ett mirakel! Frottéhanddukar, mattfransar, skumgummi, fårull, pinnar, kartong, papper, allting slukas snabbt och kommer ut där bak i nytt format. Han måste ha en mage av stål (vilket jag är mycket tacksam för). Och han är snabb som en vessla. Några minuters ouppmärksamhet är allt som krävs för att han ska hinna snoka reda på något och svälja det.
Indy och jag har falkögonen påslagna. Han letar saker att äta och jag letar saker som han kan tänkas äta för att hinna hindra honom.
Anneli, du sa att det är känguru i hans mormor, kan det kanske finnas en dammsugare någonstans i släktträdet?
Åh vilken mysmorgon vi har haft. Båda hundarna busade runt i sängen och Zeb, som vanligtvis inte är så förtjust i kramar, sträckte ut sig på min mage där han gosade till sig och nästan somnade på nytt med huvudet under min haka. Indy lade sig genast bredvid honom så att jag till slut hade två hundar liggandes på min mage. Tungt men väldigt mysigt!
Nu har jag ätit frukost med obligatorisk kanelbulle eftersom det är helg och tittat på ett avsnitt av bästa, mysigaste, må-bra-serien i hela världen, nämligen Lilla huset på prärien!
Efter att ha klivit upp klockan fem i morse, åkt tåg till Uppsala (det enda som höll mig vaken på tågresan var frenetiskt tuggummituggande och tetrisspelande på mobilen), hållit i möte hela dagen och sedan åkt tåg hem igen, känner jag mig ganska slut. Hundarna som har huserat hos J:s föräldrar idag, svansar runt och tittar på mig med pepparkornsögon och frågar:
Ska vi leka, träna, leka, busa?
Jag räcker slött fram en boll och ett plastben. Här, roa er själva?
Förslaget uppskattas inte och jag får dåligt samvete, känner mig som en värdelös hundägare som inte aktiverar dem men jag orkar bara inte ikväll. Räddningen är den late hundägarens bästa vän och tystaren av det dåliga samvetet; den fyllda Kongen!
Kanske lite klickerträning med apportbocken om en stund. Ska bara slöa i soffan först och kika på Grannfejden.
Igår var det dags för återbesök hos veterinären för att kolla på Indys öga. Det visade sig tidigare att hans hängande ögonlock berodde på en liten nervskada, troligen orsakad av att han slagit i något.
Jo, det låter mer än sannolikt när det gäller Indy Bindgalen som aldrig funderar över höjd, bredd eller djup innan han hoppar. Konsekvensanalys är inte något som Indy ägnar någon större del av sin tid. Allt eller inget, full fart framåt och fullt ös medvetslös, är några av hans motton och nåde det träd, det dike eller de knän som råkar befinna sig i vägen när han kommer farande!
Inte ens något så lugnt som att kela sker på ett riskfritt sätt. När Indy vill kela stoppar han ned huvudet i våra knän, riktigt borrar ned det och viker in det, ungefär som jag i lågstadiet fick lära mig att göra inför en kullerbytta. Och en kullerbytta det är precis vad han gör, en riktig halsbrytande volt och det gäller att vara beredd att fånga upp honom, annars dråsar han i backen med buller och bång och ser ut att vara ett hårsmån från att bryta ryggen varje gång!
Veterinären tyckte att ögat fortfarande visade alla tecken på nervskadan så Indy blev ordinerad b-vitamin och vi blev ordinerade tålamod. Förhoppningsvis läker det av sig själv om vi bara ger det tid. Själva ögat är i alla fall helt och fint, det är bara ögonlocket och ögats läge som är påverkat.
Indy visade sig från sin absolut mest alerta sida när jag skulle betala. Att hoppa upp med frambenen på disken för att få en godis och lite kel tyckte Indy kändes gammalmodigt och alldeles för tamt. Det hade han redan provat en gång. Variation förnöjer! Från sittande studsade han istället plötsligt rakt upp i luften med alla fyra benen och satsade helhjärtat på att elegant landa stående på disken. Högt kom han, men inte tillräckligt högt. Istället slog han i kanten och dråsade baklänges ned i golvet. Kassörskan, veterinären och jag bara tittade tysta på varandra och honom en stund och sedan sa veterinären med ett skratt:
- Det är nog bäst att du betalar och skyndar dig ut innan han bestämmer sig för att göra det här besöket betydligt dyrare för dig genom att bryta ett ben eller något.
Indy Bindgalen, han gör varje dag spännande
En mycket grå och regning lördag lyckades smyga sig in i påskledigheten men resten av dagarna visade sig från sina absolut bästa sidor med massor av sol som gjorde det enkelt och trevligt att odla fräknar. Jag och Indy lämnade Zeb hemma på gården för att kurera magen och hålla ett öga på J som tvättade motorcykeln, och gav oss ut på vansinnesfärd i solskenet. Älsklingsrundan var otrampad sedan länge. När den mycket svaga skaren bar som bäst pulsade vi i fotknölsdjup snömodd. När skaren brast sjönk vi ned i mitt-på-låren-djup blötsnö och kravlade som sälar för att ta oss upp. Hrm, i alla fall jag. Sanningen är ju så klart att Indy skuttade ganska obekymrat omkring.
Solsken och smältvatten, ljumma vindar, videkissar och doften av varma tallbarr lockade fram det stora, fåniga, nöjda leendet och det satt stadigt på plats under hela promenaden. Lite bredare blev det nog när den två meter långa basketspelaren som joggade förbi (inte i djupsnön, då var vi tillbaks på barmark) stannade till och sa ”What a nice dog”. Jag kunde ju bara instämma så klart!
Premiärgrillning, äggmålning, kvällspromenad i kvardröjande värme. En bra påsk!
