You are currently browsing the monthly archive for december, 2008.
En farmor är borta. J:s lilla underbara farmor finns inte mer. Så trött, så trött var hon på slutet. Den krokiga hand som alltid kramat min så fast orkade inte längre gripa tag. Hon ville bara sova.
När vi tysta vandrade runt i hennes lägenhet, tömde kylskåpet och plockade rätt på några papper, hittade jag en bunt med oskrivna julkort. Då kom gråten. För julkort, det var något som hörde ihop med min lilla extrafarmor. Varje år skrev hon massor och fick mängder. Nu låg de där, tomma, oskrivna.
Men så, på hennes lilla anslagstavla, bland alla urklipp och lappar med dikter, citat, ordspråk, författarnamn och boktips hon sparat fick jag syn på den här dikten av Mary Elizabeth Frye:
Do not stand at my grave and weep,
I am not there, I do not sleep.
I am in a thousand winds that blow,
I am the softly falling snow.
I am the gentle showers of rain,
I am the fields of ripening grain.
I am in the morning hush,
I am in the graceful rush
Of beautiful birds in circling flight,
I am the starshine of the night.
I am in the flowers that bloom,
I am in a quiet room.
I am in the birds that sing,
I am in each lovely thing.
Do not stand at my grave and cry,
I am not there. I do not die.
Det kändes som en smekning på kinden. Jag vet inte varför hon hade sparat den. För vår skull? Eller för sin egen? Tröstade lite grand gjorde det i alla fall att läsa den. Och det faktum att en 88-årig farmor faktiskt klippt ut och sparat en dikt på engelska fick mig dessutom att le. Så typiskt henne att ha koll, att känna till, att förstå och uppskatta allt som hade med kultur och litteratur att göra! Så typiskt henne att få mig att le genom tårarna.
Julaftonsmorgonen grydde med klarblå himmel, sol och massor av vacker snö på marken. Antagligen den vinterfinaste julen på flera år!
Julfrukost intogs hos J:s föräldrar. Risgrynsgröt, skinkmackor, ägghalvor och några sillbitar blev en bra start på dagen. Chokladkalendern bjöd på sin sista chokladbit i form av en gran och sedan inleddes bestyret göra-sig-julfin.
J och jag tog varsin hund och det blev Indy och jag som styrde kosan hem till pappa för att äta massor av mer julmat, öppna paket och umgås med bästa släkten!
Indy bedömde att tomten var en skum figur som förtjänade både morr och utskällning. Jag tyckte att tomten var ganska snäll som gav mig massor av fina paket. Även Indy fick ett som han vägrade att öppna. Moloken satt han bredvid mig och spanade på tomtens skor under bordet och undrade när den fula typen skulle försvinna!
Kvällen hos pappa avslutades med punsch, trevligt prat och sedan ett ledsamt besked innan hundarna, J och jag samlades hemma för vår egen lilla julafton och paketutdelning. Tomten (eller kanske världens bästa J) fortsatte att vara snäll och gav mig ett par nya vandrarkängor. Ut med de stackars slitna trotjänarna som luktade mycket illa av alla turer i ur och skur (det kändes riktigt sorgligt att stoppa ned dem i soppåsen) och in med de nya, gröna som bara luktar nytt och fräscht och som sitter mycket skönt på foten!
Middagar hör ju julen till. Igår hos J:s föräldrar och ikväll hos systeryster. Om bara förkylningsbaciluskerna som härjar hårt med mig och J lugnar ned sig.
Hoppas ni alla får den bästa av jular!
På lätta men synnerliga osäkra fötter halkar jag hemåt på isklädda gator. Bakom mig lämnar jag ett för en gångs skull städat skrivbord och ett frånvaromeddelande som säger åter 7 januari. Framför mig sträcker massor av lediga dagar ut sig. Härligt!
Dagar som ska fyllas med långa hundpromenader i dagsljus, vilken lyx! Med rockbandsuppträdanden i vardagsrummet (jag är en hejjare på både bas och gitarr ska ni veta), med hundträning, shopping, mysiga filmkvällar och, hoppas jag, pulkaåkning med bästa kusin C och hundarna. Och någonstans där, strax innan ledigheten tar slut, ska jag även hinna med att fylla år!
Men det är långt borta. Nu är det första kvällen på jullovet och det firar vi med mysig middag på BiteLine med los americanos. Tacobuffé eller pizza, det är frågan!
Tänk vad många traditioner det finns kring just jul. Varje familj har sina egna. Det kan vara den mastiga, söta, dadelkakan som bara bakas till jul och som provsmakas kvällen innan. Det kan vara en tidig lunch på själva julafton med riktig, hemkokt risgrynsgröt och skinkmacka. Eller kanske är det fatet med gröt som ska ställas ut på kvällen? Eller det där paketet som man får välja ur högen och öppna redan på morgonen? Kanske kan det vara den där långpromenaden som man alltid går tidigt på julafton? Eller att sitta uppe sent, när gästerna har gått hem, och äta en sista smörgås med rester från julbordet och dricka ett glas julmust i skenet från ljusen.
Många traditioner handlar så klart om mat. Vad som absolut måste finnas på julbordet.
Jag är nog ganska traditionell när det gäller julmat. Jag älskar sill, sylta, sillsallad, fårfiol och vörtbröd. Och så rörost! Den är nästan viktigast av allt. Den varma maten struntar jag gärna i. Och lutfisken vill jag helst inte ens titta på. Urk! Till efterrätt ska det vara ris á la malta.
Viktig är också Lars Vegas Trios julskiva som J och jag spelar när vi slår in paket och klär granen!
Och Karl Bertil Jonssons julafton på TV. Kanske allra mest för att det känns så bra att sitta och titta på den med storasyster som har världens mest smittande skratt 
Vilka är era traditioner och vilken julmat bara måste finnas på ert bord?
Veckan har varit så där lagom kaotisk med mycket, mera, massor att göra på jobbet och fem eller sex möten varje dag! Phu! Men roligt är det så jag klagar inte. Bara jag får jullov snart! Och nu är det ju bara en vecka kvar.
Planerna för helgen är att busa med hundarna i den underbara, ljuvliga snön som täcker Sundsvall med omgivande berg. Och kanske köpa en julklapp eller två. Till på onsdag måste jag i alla fall ha köpt en julklapp som börjar på bokstaven E och som mest kostar 50 kronor. Några bra förslag? Erotiska leksaker, något på Extrapris, Ekollon, Emmentalerost… Förslagen haglar på fikarasten.
Nu är det dags att inta köket och laga till den där perfekta, ljuvliga fredagsmiddagen som helst ska vara klar på en kvart. Hmmm, varmkorv kanske?
Julgodis lagas bäst i kombination med massor av glögg, med julmusik på stereon och småprat i köket. Hör till gör också knäckbrända fingrar, doften av nygräddade pepparkakor och en varm, rosenkindad mamma med ögon som lyser av glädje över oss, över den kommande julen, över att få vara tillsammans.
Förra året blev det inget julgodis. Det var en omöjlighet.
Nu provade vi för första gången. Utan julmusik och utan mamma.
Det gick.
Allting går. Inom mig är jag övertygad om att mamma är i rummet bredvid eller bara bortrest en liten stund.
Vi hade mysigt och trevligt, pappa, storasyster, barnen och jag. Hundarna sprang ut och in genom balkongdörren, småtjejerna kavlade och åt pepparkaksdeg. Lilla F gav mig en ljusstake i form av en ekorre som stod och lyste så fint bredvid mig medan jag kokade knäck.
En mysig dag. Men samtidigt en dag som gjorde ont.
Två mycket trevliga dagar i Stockholm är avklarade. Jag kommer hem sprittande av inspiration och full av idéer om hur vi kan förbättra vårt intranät. Efter att ha lyssnat på föreläsare från jättar som IBM, Nokia och Telia ser jag inte längre några gränser. Allt är möjligt. Nu gäller det bara att övertyga alla andra
Pålitliga SJ lät oss tillbringa halva resan till Stockholm på buss. Det hade ju snöat! Fnitterroligt hade i alla fall jag och AK. Våra medresenärer som försökte sova var kanske inte lika roade när de fick ta del av våra våndor när det gäller middagsmat, det faktum att jag är en liten tant (jo, det är man tydligen när man gillar palt, mannagrynspudding, sju sorters kakor och surströmming) och våra jämförelser av katastrofartade framföranden på scen eller vid arbetsintervjuer!
Hotellet bjöd på mastig frukost och konferenslokalen bjöd på smaskig kakbuffé varje eftermiddag. Däremellan var det fruktstund med kaffe och kaka och lunch med chokladbit. Hungrig går inte ihop med konferenser!
AK tillbringade kvällen hos en gammal kompis och jag inledde projekt effektiv shopping tillsammans med alla andra tusentals människor som tydligen gjorde detsamma. På två timmar skulle så mycket som möjligt hinnas med; kläder, heminredning, skor och väskor susade förbi i en strid ström. Ned i fina påsar packades en klänning till nyår, ett halsband (dyrt men en julklapp till mig själv), ytterligare två klänningstunikor och en bok. Sedan slog det hiskeligt dåliga samvetet till över den vilda spenderingen av pengar. Inte ens på julklappar som jag borde köpa.
Trots att vi var ordentligt trötta (eller kanske just därför) fnitterpratade vi oss igenom hela hemresan och kom hem till ett snötäckt Sundsvall där folkmängden på gatorna är behagligt lagom och kaoset på stationen hanterbart. Lagom är nog ändå bäst.
Gissa vem som har förstört sin alldeles egna kudde? Gissa vem som just nu kräks upp sin middag blandad med stoppning?
Och gissa vem som är orolig över att stoppningen ska fastna någonstans i en liten valpmage och orsaka skada?
Helgen bjöd på riktig amerikansk Thanksgivingmiddag tillsammans med goda vänner. Vi har mumsat kalkon, ”stuffing”, tranbärssås, sötpotatispaj, majsbröd, potatismos och pekannötsspaj. Det var fantastiskt gott!
Apropå godsaker så tvättade Indy och Zeb just varandras privatare delar. Zeb tvättade dessutom ingående Indys öron och ögon. En riktig höjdpunkt var när Indy tidigare mumsade i sig den 10 cm långa dreggeltråd som hängde och dinglade i Zebs ena mungipa!
