You are currently browsing the monthly archive for november, 2008.
Indy har en inbyggd mat- och sovklocka. På vardagarna går den för det mesta i takt med min vanliga väckarklocka. Min väckarklocka ringer 06.20 och det är även den tid Indy tycker att det är lämpligt att kliva upp, morgonpigg som han är. Det är inte jättekul på helgerna när den vanliga väckarklockan är avstängd men Indys egen klocka plikttroget sätter igång innan solen ens gått upp. Zeb bara suckar och sover vidare när Indy och jag beger oss ut på kissrunda i mörkret.
Idag måste Indys interna klocka ha varit felställd. Katastrofalt felställd! Med en hel timme.
Strax efter fem lyfte Indy på huvudet, gäspade, kliade sig bakom örat, gäspade igen, sträckte på sig, rullade runt och klev upp. Allt detta skedde i sängen, under min arm, ganska precis i min armhåla där Indy brukar sova. Alltså vaknade jag också.
Klarvaken spatserade Indy runt i sängen, trampade obekymrat på mina ben, mitt huvud, slickade J i örat, snodde runt, bökade i täcket, kliade sig lite till och lade sig ned på min rygg med en rejäl duns.
Ah, då kan jag få sova en timme till, tänkte jag naivt.
Så snart John Blund närmade sig skuttade Indy upp på nytt, kliade sig bakom örat, lade sig på rygg och lekte med sina framtassar, rullade runt, trampade glatt omkring på min rygg, slickade mig i ögat, traskade vidare för att kolla vad J gjorde (sov, eller försökte sova) och skuttade ned på golvet.
Två sekunder senare återvände Indy med en leksak som han stack i mitt ansikte. När jag tjurigt fortsatte att blunda promenerade han runt sängen och stack leksaken i J:s ansikte. Sedan återvände han till mitt. När jag öppnade ögonen noterade jag att det inte var en leksak utan min ena strumpa. Blöt och tuggad. Strumpan lade jag beslag på och stoppade under kudden. Indy lyftes på nytt upp i sängen i förhoppningen att han kanske trots allt skulle somna om. Istället skuttade han ivrigt runt och klev på både mig och J, slickade mig i ögat, klev på mitt huvud, slickade mig på näsan och slickade J i örat, bökade runt och letade efter den försvunna strumpan. Till slut suckade han och lade sig ned.
Soooooova, tänkte jag och blundade.
Då vaknade Zeb och gav sig med glatt viftande svans ut på jakt efter en egen leksak!
Indy som just hade suckat och börjat slappna av och var på god väg att faktiskt somna, sprätte upp som en fjäder och kutade efter för att lägga beslag på alla leksaker som Zeb kunde tänkas hitta. Snart stod de båda två framför min näsa med glatt viftande svansar och varsin leksak i munnen.
Jag blir gaaaaalen!!!!
Brandövning. En dramatisk och påkostad sådan med rökfyllda lokaler. Men det märkte vi inte förrän vi återvände in igen. På vägen ut var luften klar och fin. Vi rasslade som ett långt lämmeltåg utför trapporna och samlades snällt på parkeringen. Där stod vi ett tag i blåsten och kylan och hade det faktiskt ganska trevligt. Friskluft på eftermiddagen är aldrig fel.
Efter att ha fått veta att det var ok att återvända in, traskade vi glatt uppför trapporna medan larmet fortfarande tjöt och röken låg tung i entrén. En något bakvänd brandövning alltså 
Kl 20.00, 21.30, 23.00, 02.20, 03.30, 05.30, 07.45.
Indy, jag och Indys mycket oroliga mage sållade oss till de nattliga vandrarna. Först när de under prat och skratt, uppsnofsade till tänderna, begav sig ned mot krogen. Och sedan under morgonens tidiga timmar när de med trötta steg vinglade hemåt i natten. Den sista stötte vi på vid halv tre på morgonen. Han gick långsamt, långsamt. Först två steg snett fram åt höger. Sedan en stunds funderande och så två steg snett fram åt vänster. Paus. Två snabba steg åt höger och efter en lång vilopaus, två långsamma steg snett fram åt vänster.
Är man en sex månaders valp som ser spöken och monster överallt, är inte ett sådant suspekt beteende godkänt. Indy var tvungen att avbryta sitt racerbajsande för att blåsa upp sig, försöka resa ragg och mullra varnande samtidigt som han med stålblick följde mannens vinglande färd bort längs vägen.
Nästa gång vi gav oss ut i mörkret vid halv fyra, hade vi gatorna för oss själva. Det var alldeles tyst och lugnt. Om man bortser från Indys pruttande så klart Jag roade mig med att kika på de stilla husen för att se vilka fönster som faktiskt lystes upp av lampor eller ljus från TV-apparater och fundera över varför någon där bakom var vaken mitt i natten.
Nu verkar Indys mage ha lugnat ned sig. Han var mycket bekymrad när Zeb fick frukost och han själv blev utan. Möjligtvis försöker vi oss på lite yoghurt senare idag. Och ris och kokt fisk i eftermiddag.
Äntligen fredag!
Utanför fönstret skiner solen på det snötäckta Norra Berget. Jag sitter vid mitt skrivbord och drömmer om fredagsmiddag, ett glas vin och en påse godis. Just nu får jag nöja mig med en mjuk, prickig banan som egentligen är ganska läbbig. Bananer ska vara gröna i ändarna och inte ha en endaste brun fläck.
Är det förresten (apropå bananer) någon som kommer ihåg den här sången från till exempel musiklektionerna i låg- och mellanstadiet?
En calypso om ditt och datt
om spaghetti och grannens katt
om en elak och läskig banan
som rymde bort i en buss till stan
Jag älskade alltid musiklektionerna. Då, när de fortfarande var kravlösa och roliga. Innan prestationsångesten satte in. Innan det blev viktigt att faktiskt kunna sjunga bra.
Sjunga är fortfarande roligt men nu är jag medveten om mina begränsningar och sjunger helst inte när andra hör. Förutom hundarna. De sjunger jag små fåniga visor för hela dagarna. Stackars djur
För att återgå till det faktum att det är fredag och snart helg, så har vi inga särskilda planer alls. Förutom att jag ska läsa min nya bok, Vila på gröna ängar av Anne B Ragde. Och hoppas att Indy låter oss sova längre än till klockan sju!!
Fredag, fredag, fredag. Ett sådant trevligt ord!
Isen breder ut sig över stan. Illvilligt kryper den fram över vägar och trottoarer, gömmer sig lömskt under ett tunt snötäcke och förvandlar varje liten promenad till ett otrevligt äventyr med svanskota, armbågar och huvud som insats. Det som en gång (för tre dagar sedan) var fina, fluffiga små snökanter har nu förvandlats till rakbladsvassa, stenhårda formationer som bara väntar på att få borra sig in i någon lämplig kroppsdel.
Cykeln får stå kvar hemma. Istället trippettitrippar jag till jobbet med fåniga myrsteg och svär ilsket åt det otäcka, hala eländet som hindrar min framfart. Halvvägs tappar jag balansen. Foten far framåt och resten av mig bakåt. Elegant vevandes med armarna landar jag på nästa fot, glider iväg, byter fot igen, tappar fotfästet helt och åstadkommer en gymnastisk pose ala ostkrok, där jag bakåtböjd i brygga tar emot mig med en hand och undviker att landa på huvudet.
Något tilltufsad och en aning generad kravlar jag upp på fötter igen, ler fånigt mot en dam som storögt iakttar mig och traskar vidare mot jobbet med blossande kinder och ömmande handled.
Glöm nätta små kängor och söta mössor. Här är det rejäla broddar och hockeyhjälm som gäller!
Efter en synnerligen grå och blöt lördag med moln som hängde nere vid hustaken, kom söndagen med klarblå himmel, snö på marken, en strålande sol och några uppfriskande minusgrader. Mitt humör steg tillsammans med solen och hundarna kastade sig ut i snön (tro nu inte att vi pratar några rejäla snötäcken, här blir vi glada över futtiga 2 cm) där de rullade, frustade och kutade runt som galningar.
Vissa dagar, helt vanliga dagar utan några egentliga krusiduller, lyckas på något sätt bli små guldkorn i tillvaron. Söndagen var en sådan dag. Promenaden hem till pappa gick jag med ett leende på läpparna. Pappa bjöd på havregrynsgröt med äppelmos och jättegott hembakat havrebröd. Hundarna fick som alltid varsin bit hårdbröd med leverpastej. Tills mackan landat i deras respektive munnar, sitter båda som ljus bredvid pappas stol och dreglar ömsom på golvet och ömsom i hans knä.
Pappa, jag och storasyster surrade bort en trevlig timme eller två. Extra roligt var det att höra att de båda har exakt samma lukta-på-allting-beteende som jag har! Min lilla familj. De är så viktiga för mig!
Efter gröt, en kopp hiskeligt beskt och elakt kaffe och några bitar After Eight-choklad, strosade jag och hundarna ut i solskenet. Lycka är att få vandra i en tyst och snötäckt skog med mina underbara gyllene grabbar. Zeb hade visserligen lämnat lyssnaröronen hemma, men en dag som denna gjorde det inte så mycket. Han sticker ju aldrig, står bara och nosar och snusar och snörvlar på särskilt goda fläckar. Lilla Indy däremot kommer som ett skott på varje inkallning och är så kontaktsökande att jag får en klump i halsen.
Dagen avslutades med fantastiskt god potatisgratäng, oxfilé och ett glas vin hemma hos J:s föräldrar. En extra lyxig matlåda fick jag dessutom med mig att lysa upp måndagen med.
Indy firade avslutningsvis den trevliga dagen med en störtdykning i burken med turkisk yoghurt.
Den här morgonen tror jag ett gäng illvilliga vädergudar satt på ett moln och retades med mig.
– Titta så hon pysslar och piffar till sig, sa den ena. Kjol och smink och nätta små kängor. Hon tror nog att hon kommer att kunna cykla till jobbet i lugn och ro, men det ska vi minsann förhindra!
Sedan fnissade de ondskefullt och tryckte in en hemlig väderknapp som vips kombinerade de fyra minusgraderna med extra kallt regn! Istäcket bredde snabbt ut sig över vägarna.
– Haha, nu fick hon vända i dörren och springa in efter ett paraply, myste en av vädergudarna elakt. Nu är hon stressad. Och titta; där var hon på god väg att halka omkull. Hon törs inte cykla längre. Ser ni hur hon försöker leda cykeln och samtidigt trassla med vantar, väska och paraply! Vilken skojig syn!
Där fick vädergudarna sig ett gott skratt. De fullkomligt vred sig av skadeglädje när de såg problemen som uppstod i nedförsbacken.
– Ho ho ho, titta, hon försöker bromsa cykeln med handbromsen. Så korkat! Där frös bromsen fast. Ojojoj, nu får hon släpa cykeln resten av vägen.
Vädergudarna kurade ihop sig på sitt varma ombonade moln och myste förnöjt när de såg mig släpa en cykel med låst bakhjul hela vägen till jobbet.
Ett lyckat väderskämt.
…klantigaste: Anlände till jobbet med en full (!!) bajspåse i handen.
…åhå!-igaste: Blev utsedd till ansvarig för avdelningens julmys tillsammans med en jättetrevlig arbetskamrat. Känns som ett roligt uppdrag. Vi planerar lekar och julklappsbyten och kanske glöggprovning.
…höjdpunkt: En helt ny, fräsch älgskank som avlämnades av kusin C. Visserligen modell lång men det åtgärdades snabbt med sågen. Zeb är överlycklig!! Jag hoppas att vi hinner lägga ett spår på lördag och att det inte har snöat tills dess!
…tråkigaste: Att sitta instängd på ett kontor när det är en strålande höstdag utanför fönstret.
Att se fram emot: Återträff med valpkursen 7 december!! Och så eventuellt julbord med jobbet på norra berget. Jag har alltid velat äta julbord där så jag hoppas verkligen att det blir av!! Deras dessertbord ska vara fantastiskt
Två hundar började kännas som ett husdjur för lite. Just hundar är ju dessutom egentligen ganska trista. Lite för VANLIGA! Vi kände att vi ville satsa på något mer exotiskt och annorlunda. Något som väcker uppseende. Ett djur som inte alla andra har.
Efter att ha funderat fram och tillbaka var valet ganska självklart.
En dinosaurie!
Därför vill jag nu presentera Elliot, vår lilla Camarasaurus. Han kläcktes i onsdags och har redan lärt sig att gå, att sitta, att balansera på två ben och att sjunga. Vi är omåttligt stolta över underbarnet och tränar stenhårt på det fria följet och apportering så att vi snart kan debutera på lydnadsplanen!
Jag lånar den här utmaningen från Krutrut, bara för att det är så himla kul med utmaningar!!
1. Jag är hysteriskt rädd för magsjuka. Därför delar jag aldrig mugg med någon. På offentliga toaletter vill jag helst ha en barriär mellan mig och inredningen. En bit papper i handen gör det möjligt att spola och öppna dörren. När det går magsjuka på jobbet hemfaller jag åt alla möjliga slags huskurer och äter bakterieberikad yoghurt, honung, whisky, vitlök, allt som kan tänkas ha en bakteriedödande effekt eller stärka min mage. Nojig? Jag? Nej absolut inte.
2. Kan inte titta på Astrid Lindgrens filmer utan att börja gråta. Barnen i Bullerbyn är allra värst, tårarna kommer med expressfart.
3. Jag luktar på allt. Går jag i en affär och plockar upp något för att kika på det (en bok, en sko, en penna) så luktar jag gärna på saken i fråga innan jag tittar närmare på den.
4. Läser ungefär en bok i veckan. Jag läser gärna favoriter flera gånger, till exempel böckerna om Harry Potter (jo jag vet, men jag älskar ungdomsböcker och särskilt böcker där det huserar en eller annan drake), där är jag nog inne på femte omläsningen. Jag blir rastlös, stressad och olycklig när jag inte har en bra bok att läsa.
5. Är mycket förtjust i pepparkakor och äter dem gärna med någon slags topping. Blåmögelost är en favorit men även kaviar och leverpastej passar bra på en pepparkaka.
6. Jag avskyr att köpa byxor. Det är så omständligt och irriterande. Blir nästan gråtfärdig när jag i provhytten krånglat av långkalsonger (på något sätt är det alltid vinter när jag är på byxjakt), byxor och skor och pressat ned mig i de utvalda byxorna bara för att upptäcka att de inte passar!
7. Har åkt i en amerikansk polisbil och suttit mycket stilla några centimeter från en polis som hukat med draget vapen bakom min öppna bildörr.
