You are currently browsing the monthly archive for augusti, 2008.
Trots att väckarklockan ställts om och ringer tio minuter tidigare lyckas två hundar alldeles utmärkt med att sabba min väl genomtänkta tidsplan och förvandla morgonen från välordnat lugn till frustrerande kaos. Istället för att anlända till jobbet i god tid som jag hade planerat, kutar jag in med andan i halsen och jackan felknäppt.
Hund nummer ett, alltså Zeb, har sedan lillebror klev in i familjen slängt lyssnaröronen på soptippen. Det är som att han tänker ”ni tog hem den där lilla pesten utan att fråga mig, jag får aldrig ha mina leksaker ifred och han biter mig i öronen, så därför behöver jag faktiskt inte bry mig ett skvatt om att ni ropar”.
Så där står jag, uppstigen tio minuter tidigare än vanligt, trött men redo att ge mig ut på morgonens kissrunda med mina två lydiga hundar. Hundarna är i sovrummet. Zeb har krånglat sig halvvägs in under sängen och Indy är lite överallt; i sin säng, ovanpå Zeb, på väg upp i vår säng, i hallen jagandes sin svans.
Jag slår på den glada, hurtiga rösten och ropar på Zeb. Ingen reaktion förutom att Indy blir ännu mer exalterad och kutar runt lite snabbare. Jag försöker på nytt med ett glatt men mer bestämt KOM. Ingen reaktion. Inte en endaste ryckning i en tass ens en gång. Indy kutar fram och tillbaka mellan Zeb och sin egen säng. Nu börjar jag bli irriterad och ropar ilsket Zeb KOM varpå Zeb lugnt sover vidare och Indy sätter sig på hans mage och kikar nyfiket på mig.
Ilsket marscherar jag in i sovrummet och petar till Zeb med tån samtidigt som jag befaller honom att omedelbart kliva upp. Reaktionen blir noll och ingenting. Klockan tickar, jag känner att mina extra tio minuter börjar ta slut och därmed också min välordnade tidsplan med utrymme för en lugn frukost och lite extra tid till klädval.
Arg som ett bi ryter jag ”Zeb kliv UPP” varvid Zeb lydigt kravlar sig ut från sin plats under sängen och istället hoppar upp I sängen! Vi tittar lite förvånat på varandra och då passar Indy på att glatt hoppa upp efter Zeb trots att han är förbjuden att vara i sängen. Förvirringen är total. Indy blir snabbt nedputtad men Zeb hinner lägga sig ned och vägrar att röra på sig. När jag ryter åt Zeb att omedelbart masa sig ned, hoppar en mycket exalterad och ivrig Indy upp i sängen IGEN och börjar studsa runt medan Zeb kör sin ”jag är en död fisk”-stil och inte går att rubba en centimeter.
Halvt hysterisk och arg och besviken på mig själv eftersom jag känner att hela situationen gått fel redan från början och att jag har hanterat den värdelöst (men samtidigt lite full i skratt över det förvirrade kaoset) lyckas jag jaga ned en slö och motvillig Zeb från sängen och fånga in en glatt studsande Indy, krångla på dem koppel, trassla ihop kopplen och nästan ramla ned för trappan innan vi äntligen kan ge oss iväg på morgonpromenad.
- Det är så här det är att ha två hundar, hojtar J glatt innan han beger sig till jobbet.
Tidsplanen är sabbad, Zeb är sur och motvillig och Indy så uppjagad att han studsar fram i kopplet. Själv viker jag ihop min mentala bild föreställande mig själv lugnt spatserandes med två välartade, lydiga hundar och stoppar den långt in i någon mörk vrå i hjärnan. Jag ska titta på den någon annan dag.
Det finns sorgliga 1-årsdagar och så finns det de bästa 1-årsdagarna som bara är glada och fantastiska.
Igår var en sådan dag. Lilla Vendela firade sitt allra första födelsedagskalas! Självklart fick hon en mjuk, kramig hund av oss!
Fast som 1-åring är det egentligen inte leksakerna, kläderna och speldosorna som är det roligaste med födelsedagen. Allra, allra bäst är ju faktiskt paketpapper, snören, askar och tvättrådslappar 
Vi vuxna bläddrade glatt i Min Skattkammare, vevade på speldosorna och snusade på mjuka tröjor med söta älgar på. Lilla stumpan tuggade tvättrådslappar och kastade snören. Precis som det ska vara.
Semestern avslutades med kräftskiva i Gimåfors. Supertrevligt som alltid, även om kräftorna var en aning smaklösa. Men det fanns massor av annat gott att äta, särskilt ljuvliga efterrätter, så det gjorde ingenting! Kantarellsoppa, västerbottenostpaj, små pajer med kräftstjärtar, små pajer med färska kantareller, kolatårta, hallonmarängtårta med lemoncurd, jodå, vi blev mätta!! Och finns det något trevligare än dagen efter kräftskivan då man sitter ute i solen och äter mumsiga rester både till frukost och till lunch?
På söndagen tog jag nog sommarens sista simtag. 16 ljuvliga grader bjöd sjön på så det var minst sagt uppfriskande!
Tyvärr avslutades helgen och semestern lite olyckligt. Zeb snubblade på yttertrappan och slet sönder en klo. Tur att vi har snälla hundägarvänner som är vana vid dylika händelser och snabbt kom ilande med klorhexidin, gasbinda och självhäftande lindor. Stackars Zeb hade jätteont. På måndagen blev det veterinärbesök och nu linkar han runt här hemma, behandlad med antibiotikasalva och med tassen lindad till ett stiligt, rött paket. Indy plirar hungrigt på tassen varje gång den kommer i närheten och jag kan riktigt se hur det rycker i jaktnerven på honom. Lindade tassar är tydligen jaktbart vilt i valpvärlden.
Indy, eller Indy bindgalen som han numer kallas, är född med en stark fascination för allt smått som ligger eller växer på marken. Äppelkart har jag nämnt tidigare. Vi kan även lägga till småsten, barkbitar, pinnar, gräsklipp, portionssnus och nu senast SVAMP!! Det vore kanske positivt om vi talade om kantareller med Indy är inte kräsen, en flugsvamp går bra när som helst!!
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska hantera det här skräpplockandet. Han är ju en retriever så det är superduperbra att han vill bära in allt han hittar till mig. Jag vill inte skälla och ta bort hans glädje inför att få bära och visa upp för mig. Men åh vad glad jag vore om jag kunde få honom att åtminstone låta bli flugsvamparna!!! Och småstenen.
Kanske ska tilläggas att han hittills inte lyckats plocka upp någon flugsvamp. Både Indy och jag spanar med falkögon när vi är ute och så här långt har jag varit den snabbare av oss som sett svamparna först. Han går att stoppa med ett nej, eller att avleda med en leksak eller inkallning eller mys, men det blir ju lite tjatigt med tusen nej och tusen avledningar på 15 minuters utevistelse.
Phu, vem sa att det var lätt att ha valp?
Ett år har gått.
För ett år sedan strosade jag runt här hemma, städade upp det sista efter USA-resan och gjorde mig i ordning för att åka hem till pappa. Det var en varm, solig dag och vi skulle hjälpa honom att plocka svarta vinbär, sedan skulle vi åka till sjukhuset och hälsa på mamma.
Jag var så glad och förväntansfull den där dagen. Det skulle bli jättetrevligt att plocka vinbär men framför allt såg jag fram emot att träffa mamma. Jag kan inte förklara hur säker, hur 100% säker jag var på att hon skulle må så mycket bättre den där dagen. Jag såg fram emot att sitta bredvid henne och berätta alla händelser, upplevelser och små anekdoter från resan som jag sparat inom mig just för henne. Jag skulle få se henne skratta och äntligen få krama henne ordentligt.
När pappa ringde och bad att få prata med J trodde jag det var för att pappa hade problem med datorn.
Så var det inte.
För ett år sedan vandrade jag fram och tillbaka i mamma och pappas trädgård. Fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan svartvinbärsbusken och trappan. Fram och tillbaka, ständigt i rörelse, på jakt efter en plats, en liten kvadratcentimeter någonstans där smärtan inte var så stor, så överväldigande stor. Men det fanns ingen sådan plats.
När J ville krama mig ville jag bara bort, iväg, framåt, inte stå stilla, ständigt vara i rörelse, inte vara still så att sanningen kunde hinna i kapp mig, träffa mig med full kraft. Ville inte känna, ville inte tänka, ville inte förstå. Bara gå, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fly från smärtan och verkligheten där mamma inte längre fanns.
Ett år har gått. Det är tydligen nu det ska bli lättare. Nu när vi klarat av den första sommaren, den första födelsedagen, den första familjemiddagen, den första julen, den första av alla små och stora händelser som tar plats under ett år.
Men det känns inte lättare. Inte alls, inte ett dugg! Det känns bara orättvist och ensamt och så fruktansvärt tomt.
Äsch, sista semesterveckan och så öppnar någon vattenkranen. Jag vill ha sol, sol, sol och bad och så mera sol. Regna kan det göra nästa vecka, då jobbar jag. Även om jag försöker låta bli att tänka på att det faktiskt är så. Att semestern alldeles för snart är slut.
Projekt ensamhetsträning pågår för fullt med hundarna. De har ingen aning om att de blir smygfilmade men jag kan avslöja att de sköter sig riktigt bra. Lite pip och gnäll förekommer från Indys sida men när Zeb kommer lunkande och lägger sig ned i hallen brukar Indy också lägga sig efter en stund.
Nu ska vi ha mysstund med kloklippning, örontorkning och ansning mellan trampdynorna. Perfekt sysselsättning en gråmulen morgon.
Man skulle ju kunna tro, särskilt utifrån den översta bilden, att kloka, erfarna Zeb visade Indy hur det går till när man befinner sig vid havet. Hur man bemästrar det blöta och snabbt tar sig framåt genom att simma.
Men nej, Zeb är en stillsam och försiktig badare. Han simmar inte om han inte måste. Han föredrar att plaska runt, bära in pinnar och framför allt att rulla runt på och äta upp halva stranden.
Vår lilla äventyrare Indy visade sig vara en orädd filur även när det gäller vatten och simmade efter ungefär en minut! Vilt plaskande med frambenen ovanför ytan tog han sig fram i rask takt och stal Zebs bollar framför nosen på honom. Zeb visade upp sitt mest kungliga, nedlåtande ansiktsuttryck och låtsades som att den blöta odågan inte fanns. Även när den blöta odågan bet honom i öronen.
Vad kul det kommer att bli när Indy också skaffat lång päls att bära hem halva stranden i
Indy den lilla pirayan, har bitit av min spårlina!!! Som tur var bara en meter i den yttersta änden. Han hade ju kunnat bita av den på mitten:)
Hädanefter ska endast hundar finnas i bagageutrymmet. Inga spårlinor, inga handskar, ingenting tuggbart. Så klart!
Mina bästa hundpromenadbyxor är färdiga att pensioneras. Så otroligt sorgligt! Hur ska jag klara mig utan dem? De var inte av något fint märke, eller ens särskilt snygga. Ett par vanliga, gröna byxor inköpta på HM för många år sedan. Men de var så bra! Benen gick att vika upp och fästa med tryckknappar nedanför knäna. De hade extra fickor som var perfekta för kortisonburk och mobiltelefon. Och så var de härligt nötta och totalt formlösa och fantastiskt sköna att ha på under alla slags hundaktiviteter.
Suck, när ena bakfickan började lossna anade jag oråd. Och visst har de varit lite blankslitna i rumpan ett tag. Men nu har ett hål dykt upp där bak. Det är inte ett vanligt hål som om jag skulle ha fastnat i något. Nej, det är ett hål för att tyget helt enkelt inte finns längre. Det har liksom sakta, sakta nötts ned till fint damm som går sönder bara man tittar på det. Och eftersom jag är expert på att spräcka byxor i rumpan (en följd av att jag klättrar och kryper och klänger runt i skogen alldeles för ofta, eventuellt kommer det sig även av alla tusentals knäböjningar med en hundbajspåse i högsta hugg) är det bara att inse att favoritbyxorna hör hemma i soppåsen.
Men irriterande är det!
Att ha valp innebär att vara på helspänn hela tiden. I alla fall om valpen heter Indy och har en nos som ständigt letar trubbel!
Idag försökte den glupska, men kanske inte alltid så klipska, lilla kanaljen äta upp en slö, sur, golvkrypande geting! Den blev raskt utspottad av en mycket snopen och tilltufsad valp (även getingen såg en aning tilltufsad ut) som tyckte hemskt synd om sig själv.
Indy smaskade och snörvlade och verkade inte alls nöjd med sitt äventyr men hur vi än tittade såg vi aldrig någon svullnad i munnen eller halsen. Jag var beredd att kasta mig i bilen för att köra i ilfart till veterinären men efter några minuter hade den olyckliga hjälten kurat ihop sig och somnat vid mina fötter.
Getingen fick en tidning i huvudet och hamnade i soptunnan.
