You are currently browsing the monthly archive for juni, 2008.
Vissa dagar blir det visst bara strul av allt jag gör. Och varför kan jag inte bara få konstatera mitt kaos i tysthet, varför måste det alltid uppmärksammas och påpekas så att jag känner mig dubbelt så korkad?
Till exempel dagen då jag lyckades skicka ut samma nyhetsbrev TRE gånger!! Till 3000 mottagare!
Först en gång med fel rubrik.
Sedan en gång till med rätt rubrik men utan den viktigaste meningen! Den som förklarade allt.
Efter att ha fått ett samtal från en kollega som talade om att de blivit fullkomligt nedringda av upprörda mottagare som undrade vad sjutton informationen betydde och vad de skulle göra med den, skickade jag ut nyhetsbrevet en tredje gång! Nu med rätt rubrik och all information på rätt plats.
Extra jobbigt blir det när jag upptäcker att alla på min avdelning prenumererar på nyhetsbrevet. Det gör även massor med folk på de övriga avdelningarna!
Grattis, jag är en stjärna!
Suck, jag tror jag ska emigrera till Mars. Lite tröst är det att tjejen jag vikarierar för gjorde en liknande miss när hon var ny. Det var när hon berättade om den som hon sa till mig att ALLTID låta någon granska mina nyhetsbrev innan jag skickar ut dem. Alltid, utom just den här gången 
Jag kan inte stå emot. Det är något med kombinationen kletiga röror, ost, grönsaker, oliver, jalapenos, dressing och lite sega, söta bröd som får mig på fall. Jag är Subway-beroende!
När jag kom fram till kassan med mina två hela subways (inbilla er inte att jag någonsin köper halva smörgåsar, nej så stora som möjligt ska de vara) hittade jag i min plånbok inte mindre än fyra fulla stämpelkort! Dessutom hittade jag en handskriven lapp med ytterligare fyra stämplar från någon gång då deras stämpelkort var slut, antagligen för att jag hade varit där så ofta den veckan! 
Det är sådana gånger jag inser att vi nog borde åtminstone överväga att laga lite mer mat hemma.
Expediten flinade åt mig när jag langade fram min lilla hög med stämpelkort. Egentligen tycker jag nog att jag borde tas emot med pompa och ståt, stående ovationer och omedelbart erbjudas V.I.P-kort och få evig rabatt för att jag är en sådan lojal kund!
När det dåliga samvetet över min värdelösa kosthållning drabbar mig försöker jag trösta mig med att tänka på att vissa av Subways smörgåsar i alla fall är nyckelhålsmärkta. Sedan ignorerar jag rösten som påpekar att dressingen jag inte kan tänka mig att avstå från knappast bidrar till nyttigheten. Äsch, det är grönsaker i en sub, alltså måste den vara nyttig!
Fyra veckor kvar till semestern. Nu börjar nedräkningen. Igår köpte jag de första böckerna till min hög med semesterläsning.
Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
Dimman av Stephen King
Snöblomma och den hemliga solfjädern av Lisa See
Jag kan knappt vänta tills jag får luta mig tillbaka och begrava näsan i dem. Förhoppningsvis sittandes i en skön stol i solen, med ett glas med svalkande dryck inom räckhåll och med Zeb i närheten, nöjt tuggandes på ett ben.
Jag har även köpt en älskad TV-serie på DVD. För de regniga dagar som det kommer att vara så väldigt få av under mina fem lediga veckor! Stolthet och fördom är en favorit! Både som bok och på TV.
Snart, snart, snart. Lediga dagar med sol och bad och långa hundpromenader i skogen, frukost sittandes på bron, fisketurer, mängder av böcker att läsa, grillning och massor av vila och avkoppling.
Snart.
Semester.
Zeb firar midsommaren vid havet där han får vila sitt onda ben tillsammans med J:s föräldrar och Maja. J och jag drar till Gimåfors för att fira en inte lika vilsam midsommar med goda vänner, midsommarstång, snaps, sill och kanske lite sång och gitarrspel ute på sjön när solen går ned.
Det känns väldigt konstigt att inte Zeb ska vara med, men vida fält, inget koppeltvång och dessutom stora kärleken Cola (en helvild flat) är ingen bra kombination med ett ont ben. Så i år får vi fira på skilda håll.
Glad midsommar önskar vi er!! Hoppas solen skiner på oss allihop!
Idag serveras en mycket näringsriktig men framför allt delikat frukost här vid tangentbordet. Vatten och bröd står på menyn. Ursprungligen stod det Oboy och bröd med den lilla flugan kom och ställde till det och vips blev det vatten och bröd istället.
Alltså, jag brer mina mackor, tar fram Oboypulver, mjölk, en mugg och häller upp mjölken i muggen. Upp till ytan flyter, inkapslad i en bubbla, en död fluga!! URK! Allt mitt begär efter mjölk försvann i ett nafs.
Jag förstår att flugan antagligen låg i muggen. Det är säkert nästintill omöjligt för något dött att hamna i ett mjölkpaket. De har säkert rigorösa säkerhetsrutiner på mjölkcentralen.
Men! Min första tanke var att flugan kom från mjölkpaketet. Att den hade legat där i och skvalpat och grott och spridit sina bakterier. Och efter det var det helt omöjligt att dricka en enda droppa som kom ur just den tetran. Resten av mjölken hamnade i slasken. Muggen i diskmaskinen.
Till frukost blev det således vatten och bröd. Smaskigt!
De här fiskarna hittade jag när det var som allra varmast och torrast. De hade fastnat i en smal bäck mellan två sjöar. Eftersom det var så lite vatten kunde de inte ta sig därifrån. För deras skull och för naturens och alla andra djurs skull önskade jag att det skulle regna.
Min önskan blev uppfylld.
Det började regna.
Sedan glömde visst någon att vrida av kranen för det regnar fortfarande. Fiskarna blev jätteglada. Jag har gått tillbaka till bäcken och kollat och vattnet har stigit och fiskarna simmat därifrån. Så nu behöver det inte regna mer. Det kan återgå till att vara soligt och varmt. Tack.
Studenter med vita mössor. Helt plötsligt är de överallt. De strövar i sjungande skaror på gatorna, de äter glass (sjungandes) på torget. De sitter i ett dike och dricker öl. I parkerna spelar de kubb och har picknick. Också sjungandes. När jag tog Zeb på en liten sväng i parken bredvid vår lägenhet kom två studenter (en pojke och en flicka) fnissande utsnubblandes ur den enorma häggen som växer där. Undrar vad de hade gjort där inne?
Jag brukar alltid bli en aning deppig när det är studenttider. Det är då jag känner mig lite gammal. Jag brukar längta tillbaks till den där dagen då vi stod på trappan och sjöng; framför oss låg universitetsår, flytt hemifrån, nya vänner, nya upplevelser. Så många stora förändringar. Det var spännande.
I år känner jag mig faktiskt inte ett dugg deppig när studenterna åker förbi utanför fönstret. Det är svårt att vara avundsjuk på några som står på ett lastbilsflak i tunna vita klänningar i hällande regn och iskalla 10 grader! Då är det faktiskt rätt skönt att luta sig tillbaka i sin skrivbordsstol, tänka på lönen som ramlar in varje månad och njuta lite av att vara vuxen
För ett ögonblick såg jag hela situationen utifrån. En liten, 28-årig tjej med en spårsele över axeln som står mitt ute i mörka skogen tillsammans med sin hund och en karl i övre 50-årsåldern, klädd i stora, rejäla gummistövlar och blå hängselbyxor (det enda som saknas är grässtrået i mungipan). Vad pratar de om? Jo om pungkulor! Eller snarare om EN pungkula där det borde ha funnits två. Plötsligt blev jag full i skratt. Hundägare, vi är ett konstigt släkte!
Vi startade ett rockband i fredags. Jag stal showen med min gitarr, J glänste på bas, vår kompis Jer hamrade loss på trummorna och Jan tog ton i mikrofonen och klarade till och med en fransk rocklåt utan att kunna ett enda ord franska!
Publiken älskade oss så klart! Zeb var inte lika imponerad, han gick och lade sig i hallen för att slippa lyssna på oväsendet! Jag hoppas våra grannar var lite mer entusiastiska, de var ju liksom tvungna att lyssna när vi rockade loss.
Ja tänk att nu är man rockstjärna. Det är synd att vårt fantastiska band aldrig kan dra ut på turné, jag är säker på att vi skulle göra succé i stora delar av världen, inte bara i vårt vardagsrum.
Rock on, rock on!
Suck, just när jag började hoppas att de skulle hålla sig borta i år. Men nej, här är de, i full fart med att ta över världen. USCH!
Så här vackert såg det ut för ett år sedan.
Underbara små varelser.
