You are currently browsing the monthly archive for maj, 2008.
Igår var det dags för andra träffen på viltspårskursen. Den här gången var spåren lite längre och snitslarna satt på plats (förra gången låg snitslarna tydligen bortglömda hemma på altanen) men däremot saknades en viltklöv som instruktörens egen golden hade behagat stjäla och gräva ned där hemma 
Den var väl oemotståndlig förstås!
Den här gången gick allting mycket bättre. Zeb satt lugnt (nåja, ganska men han SATT i alla fall) medan jag selade på, strulade lite med linan och hängde kopplet runt min egen hals. Spårstarten tog han galant och sedan bar det iväg. Tack vare snitslarna som swishade förbi hann jag uppfatta att vi i alla fall var på spåret, men det gick så himla fort att jag knappt hann med!! Det var nästan tur att ett rådjur hade behagat vandra över spåret. Det orsakade Zeb lite huvudbry och fick honom att sakta ned och fundera ett tag innan han kutade vidare, men större delen av spåret gick i halsbrytande vansinnesfart! Så till nästa gång har vi bakläxa; att träna på kommandot SAKTA!
Ja just det, klöven fann han utan problem men till hans stora förtret var den fastbunden och skulle tydligen lämnas kvar!! Fem minuter tidigare (medan vi väntade på vår tur) hade ju Vilmer stolt spatserat förbi med sin uppspårade klöv i munnen och nu skulle inte Zeb få ta med sitt fynd tillbaka! Han bara fnös åt blodpuddingen jag försökte erbjuda som byte.
Nyklippt; tufft, kort spret. Ny klänning. Grön med huva. Klänningen slutar strax ovanför knäet. Nya leggings. Svarta.
Det ser fint ut i provhytten och det ser fint ut när jag står på stolen som jag släpat in i badrummet för att kunna se mig i spegeln ovanför tvättfatet.
Fint känns det när jag promenerar ut i solskenet för att bege mig till jobbet.
En aning besvärande börjar det kännas när jag märker att klänningen har en liten egenhet som inte märktes i provhytten eller framför badrumsspegeln; klänningen kryper. Uppåt! Snart har vi lämnat den lämpliga strax-ovanför-knä-längden långt bakom oss. När jag kikar nedåt ser jag betydligt mer lår än vad jag skulle vilja. Snabbt och diskret drar jag kjolen på plats. Strax ovanför knäet. Tio steg senare är kjolen obevekligt på väg uppåt. Från fin sommarflicka till inte lika fin flicka som är på god väg att visa rumpan! Suck, provhytter borde ha rullband framför spegeln så att man får provgå sina nya kläder innan man köper dem!
Många känslor den här helgen.
Sprittande glädje över solen och värmen som äntligen behagade komma tillbaka.
Klump i halsen och värkande hjärta över att det faktiskt blir sommar trots att mamma inte finns här och kan glädjas åt den.
Tårar då morsdagsblommorna måste ställas i en ful plastvas och lämnas utan de kramar, skratt och småprat som hör till på mammas dag.
Myror i kroppen och den rastlöshet som alltid kommer till mig med sommaren. Ingen skulle behöva bo i lägenhet under sommarhalvåret! Tänk vad skönt att ha en egen trädgård där man kan spendera hela dagen. Att inte behöva göra ett projekt varje gång jag vill vara utomhus; hundpromenad 3 timmar, spela kubb 1 timme, picknick 1 timme, hundpromenad igen 1 timme. Att bara kunna öppna dörren och spendera hela dagen utomhus och ha Zeb lös. Underbart!
Och slutligen glädjen och lugnet som infinner sig när jag får gå i skogen med Zeb, lyssna på fåglarna, titta på en gigantisk skalbagge som marscherar över stigen, lukta på häggen och insupa den underbara, somriga doften av solvarma barr. I love it!!
Mitt bland alla känslosamma tvärkast hann vi äta middag på bästa kinarestaurangen (en förrätt, TRE varmrätter och sedan friterade bananer med glass, mums!), se Indiana Jones på bio, grilla och se melodifestivalfinalen med goda vänner. Å önskade omedelbart piratsången till deras bröllopsfest i sommar. Jag instämmer, på partygotland i solvarma augusti passar den riktigt bra. Jag kan tänka mig att dansa och sjunga (skräna?) ”With a hi hi ho and a hi hi hey” i sommarnatten. Men i melodifestivalen tycker jag nog inte att den hörde hemma. Men jag är kanske gammalmodig
Jag slog upp min kalender för att skriva in ett möte. När jag lät blicken glida över sidan tog mitt hjärta plötsligt ett hopp av glädje. Jag kan inte riktigt beskriva känslan, som en liten fyrverkeriexplosion inom mig av lycka och förväntan. På söndag är det morsdag! För ett kort men åh så underbart ögonblick, var jag helt säker på att jag skulle få träffa mamma på söndag. Så klart kunde jag se henne framför mig, sittande på bänken i trädgården, omgiven av sina älskade blommor, leende mot mig. Jag kunde känna hennes kram och höra hennes röst. Allting var så som det borde vara. Sedan var jag tillbaks i verkligheten.
I går var det dags för första spårtillfället på kursen i viltspår. Viltspår är rätt lätt (om man lyckas få tag på en älgklöv). Regler hittas enkelt på Internet. Där står precis hur lång linan ska vara, vilken sele du ska ha, hur långt det första spåret ska vara, hur långt det andra spåret ska vara, hur ofta du ska droppa blod, hur många vinklar du ska göra, hur många snitslar du bör ha och så vidare och så vidare. Enkelt. Bara att plugga på och sedan ge sig ut i skogen och börja lägga spår.
Jo visst, det är enkelt på pappret. Det svåra kom när jag stod där i skogen och försökte jonglera med 15 meter lina, en sele, ett koppel, en leksak, blodpudding och en jättetaggad hund som ville kasta sig på spåret men hindrades av mig som inte fick på honom selen eftersom den hade trasslat in sig i halsbandet!
När selen satt på plats fastnade jag själv i linan och tjoho, där for Zeb iväg med mig snubblande efter och var han egentligen på spåret eller kutade han bara omkring på måfå? Borde jag stanna och se om han hittade spåret igen?
Medan jag tvekade en millisekund hann Zeb ta en extra lov och hitta klöven från fel håll! Eh, spårade han eller hade han tur? Ingen aning. Snabbt fram för att berömma och jaha, där hade Zeb trasslat in sig i linan och snöret som klöven var fastbunden med. Och nu var det dags att elegant ta av selen och sätta på kopplet. Men kopplet var kvarglömt ute på stigen och innan J hann komma springande med kopplet hade Zeb hunnit rulla sig på klöven (får man inte göra) och trassla in sig ännu mer. Åh vilket kaos!
Som sagt, det låter enkelt på pappret. Regler och annat går lätt att lära sig. Kurs går man för att lära sig hantera alla tillbehör och attiraljer. Kurs går man för att matte ska lära sig att inte vara så fumlig och klumpig att hon hindrar sin hund i spåret
Åh en annan sak. Ska du prova på att lägga ett viltspår, ta kläder som du VERKLIGEN inte är rädd om! Jag hade visserligen mina vanliga skogs- och hundkläder som är vana vid lera och regn och hunddreggel, men det vore ju kul om de fortsatte att vara kläder som jag faktiskt kan ha på mig även utanför skogen och inte förvandlades till kläder som får folk att ringa efter polisen eftersom det går en styckmördare utanför huset Det är näst intill omöjligt att lägga ett spår utan att skvätta blod på sig själv. Låter äckligt, jag vet. Men framför allt är det svårt att tvätta bort.
Idag var det en artikel i Sundsvalls tidning om att som familj äta middag tillsammans. Hemma hos oss var det alltid en självklarhet. Det var inget vi pratade om, det bara var så. Det var inte förrän jag blev äldre som jag förstod hur viktigt det alltid varit för mamma att vi just skulle sitta ned allihop tillsammans och äta middag. Att det var något hon strävade efter.
När jag tänker tillbaka på middagarna som barn, ser jag nästan alltid en höstkväll framför mig. Det är mörkt utanför köksfönstret men lampan över matbordet lyser varmt. Det finns rivna morötter. I mitt minne äter vi nästan alltid fisk. Jag tror inte vi åt fisk mer ofta än något annat, men på något sätt har mörka kvällar, rivna morötter och fisk klumpat ihop sig till en stilla vardagslycka i mitt huvud.
I ett annat minne som antagligen också är ihopklumpat från flera olika tillfällen, sitter jag på köksbordet och gungar med benen medan mamma står vid spisen och lagar middag. Vi pratar. Det är bara vi i rummet. Jag älskade alltid att sitta på köksbordet!
Ännu ett minne; vi sitter allihop vid bordet och äter. Vi hade våra bestämda platser. Mamma och pappa mitt emot varandra. Jag bredvid mamma och storasyster bredvid pappa. Att sitta någon annanstans kändes konstigt. Det var så där det skulle vara. Storasyster lärde mig att tycka om hårdmackor med kaviar och skivad gurka. Hon skällde på mig för att jag tuggade med öppen mun! =)
Så många minnen; kusin C och jag sprang och gömde oss i vardagsrummet och gjorde äcklade ljud för att mamma stekte leverbiffar. Leverbiffar, usch och tvi, det tänkte vi absolut inte äta! Då kom pappa in och frågade om vi inte ville äta köttfärsbiffar. Åh köttfärsbiffar, det var ju jättegott. C och jag mumsade och åt flera portioner. När pappa talade om att det nog var leverbiffar vi hade ätit trots allt, spottade och fräste vi som små kattungar
Jag har så många lyckliga minnen från just de där middagarna tillsammans. Vanliga vardagsmiddagar men tillsammans hela familjen. Om J och jag får barn kommer det att vara något jag strävar efter, att återskapa den där känslan av trygghet och gemenskap, av stilla vardagslycka åt mina barn. Inga fler middagar framför TV:n. Sitta ned tillsammans för att äta och prata. Kanske är det där vid köksbordet man vävs samman som en familj allra mest?
Sena natten mot lördag var himlen blå men vindarna otrevligt kyliga. Jag vet, jag var ute, jag hade en magsjuk hund. När Zeb vill gå ut på natten ställer han sig på min sida av sängen och tittar på mig. Ibland höjer och sänker han huvudet en gång kombinerat med en lågmäld suck. Det gäller att vara lättväckt!! Jag undrar vad som skulle hända om jag inte var hemma? Antagligen skulle hela lägenheten sprejlackeras med bajs och varje matta blir trevligt nedkräkt. För J vaknar inte av sådana försiktiga försök till kommunikation. Han vaknar inte ens när jag kravlar mig ur sängen, klär på mig, tar med Zeb ut och återkommer 20 minuter senare!! Möjligtvis skulle han vakna om jag kastade en kudde i ansiktet på honom eller om Zeb skulle börja yla. Kanske!
Lördag morgon kom med grå himmel och isande vindar. Zeb sov som en stock efter nattens strapatser, J spelade TV-spel och jag passade på att ta cykeln ned på stan för att shoppa lite. Nåja, lite blev en hel del innan jag var klar. Två kjolar, fyra toppar, ett linne, en huvklänning och två par leggings!! =) Gråvädersdagar är perfekta shoppingdagar! Det enda jag inte hittade var skor.
Söndagen spenderades hemma hos pappa tillsammans med storasyster. Jättetrevligt även om solen var lite opålitlig. Sedan bestämde jag mig för att ta med min mycket uttråkade vovve (först hälta och sedan magsjuka, nu får det vara nog, sa Zeb!) ut i skogen en stund. Det var så härligt att se hur glad han blev.
…att det inte är så tokigt att vara halt och ha promenadförbud, faktum är att det är ganska trevligt =)
Zeb var halt i morse. Jag skyller på Vilmers framfart med honom igår!! Bara för att Vilmer är liten och smärt behöver han väl inte fara fram så hårt med min betydligt tyngre och långsammare (mer lejonlika 
) vovve? Man ska ha respekt för de äldre, din lilla kanalje!
I morse blev jag riktigt orolig när Zeb först inte ville hoppa ned ur sängen och sedan gick ut genom ytterdörren men la sig ned och vägrade gå utför trappan! Det är sådana gånger jag känner vad förskonad vi har varit från sjukdomar och skador när det gäller Zeb. Jag är så van att han jämt är frisk och glad. De få gånger han inte är det kommer alltid som en total chock och skrämmer mig halvt till döds.
Det verkar i alla fall som om det har blivit bättre under dagen. Han haltar fortfarande men går utför trappan utan tvekan och går betydligt snabbare än vad han gjorde i morse. Jag har böjt och pressat och dragit och klämt och känt på varje del av tassen, benet, skulderbladet och ryggen men ingenstans rycker han till eller reagerar på något annat vis. Jag hoppas det bara var en sträckning. Det blir i alla fall bara kissrundor tills vidare. Jag ska åka och köpa ett märgben åt honom så han har något att sysselsätta sig med ikväll.
Tänk att den tröttaste och lessaste (egenkomponerat ord är jag rädd) dagen på länge kunde få ett sådant trevligt slut!
Det var dags för första träffen på viltspårskursen. Jag hade plikttroget skrivit ut en karta från Internet och gav mig iväg i god tid. Jag har som sagt inte haft mitt körkort så länge (tre månader) så jag var lite nervös för att köra på okända vägar på egen hand. Naturligtvis var det vägarbete efter vägarbete, omdirigeringar av trafik och hål och trångt och bökigt. Jag slingrade mig förbi med hjärtat i halsgropen och försökte då och då slänga ett öga på kartan som låg på sätet bredvid mig. Det borde vara dags att svänga snart.
Där? Nej det såg inte rätt ut.
Där då? Nej men det var ju bara en lerväg, det kan inte vara rätt.
Plötsligt insåg jag att jag hade kört förbi och var på väg över Alnöbron! Fasiken också!!! Snabb titt på klockan, ok jag kommer att bli lite sen. Vända, var sjutton vänder jag? Det fick bli ett varv runt rondellen på Alnö och så tillbaks över bron. Lite lätt hysteriskt försökte jag spana efter rätt väg men den verkade ju inte finnas. Och så den totala paniken när jag plötsligt är tillbaks vid de eländiga vägarbetena och inser att jag har lyckats köra förbi infarten igen!! Det blev ännu ett varv runt en rondell och så tillbaks på nytt.
Och tro det eller ej, jag var på god väg att köra över Alnöbron igen!!! Men nu blev jag så ilsken att jag tvingade mig själv att köra in och vända på en knagglig liten infart där jag egentligen inte vågade köra. Sedan bar det av och den här gången lyckades jag ta mig in på rätt väg (den som jag dömt ut som för smal och lerig, antagligen en cykelväg varje gång jag åkt förbi) och hamnade rätt. Tio minuter sen och med aningen hög puls!
Jag smög mig in och satte mig ned mitt i en presentationsrunda och insåg plötsligt att Lattematte skulle gå samma kurs som jag!! Efter kursen, som mest var en genomgång så här första gången, gick hon och jag och Zeb och Vilmer en sväng runt Sidsjön tillsammans.
Oh vad jag är glad att jag har körkort så jag kan göra sådana här saker, gå kurser och följa med på spontana aktiviteter!!! Tack för en trevlig promenad! Zeb är utslagen efter allt busande! Träffas vi igen lovar jag att försöka lära mig se skillnad på dem
Nu sitter jag här och är fasligt nöjd med min kväll. Kursstart – det känns verkligen jättekul att komma igång med träningen. Jag klarade av ta mig dit på egen hand och fixade vägarbeten och felåkningar galant En ny bekantskap. En trevlig kvällspromenad. En riktigt bra kväll!
