You are currently browsing the monthly archive for april, 2008.
Ibland undrar jag om det inte är lite överskattat det här med nya jobb. Visst, det är kul med nya människor och nya arbetskamrater. Kanske finns till och med en ny vän bland alla de där ansiktena som flimrar förbi. Men vad är det egentligen för fel på arbetskamrater som man har känt i flera år? När man vet vad deras familjemedlemmar heter, hur gamla deras barn är och vad som är deras favoritämne i skolan, när de planerar att måla om huset och vad de brukar göra på semestern.
Och visst är det roligt med en ny miljö. Men lite frustrerande är det ju när bara ett enkelt besök på toaletten leder till att jag vilsen irrar runt, hamnar inne på fel avdelning och nästan sätter mig vid fel skrivbord innan jag inser att det inte är mitt.
Och visst är det kul med nya arbetsuppgifter och nya utmaningar. Men inte den här första dagen när allt är förvirrande, när jag inte vet riktigt vad som förväntas av mig eller vad jag ska göra, när jag sitter som ett frågetecken framför datorn och försöker se ut som att jag vet vad jag gör.
Visst är det roligt att börja på ett nytt jobb. Allting är nytt och spännande och annorlunda. Men jag önskar ändå att jag kunde spola förbi den här första förvirrade tiden och landa igen när jag vet vad mina nya arbetskamraters familjemedlemmar heter och vad de ska göra på semestern. Då jag kan gå på toaletten utan att gå vilse 
Jag ligger i hårdträning.
Jag joggar, gör benböjar, trotsar tyngdlagen i smärtsamma armhävningar, rockar rockring, balanserar och försöker mig på fasansfulla sit-ups. Min kropp som mest är van vid långpromenader i skog och mark blir lite chockad av alla dessa underliga rörelser (armhävningar har jag nog inte gjort sedan idrotten i gymnasiet) men roligt är det!
Så varför detta plötsliga gymnastiserande? Är det Beach 08 som hägrar?
Nej oh nej. Jag mumsar glass, godis och kanelbullar precis som tidigare. Men i vårt vardagsrum finns numer en underlig, vit platta som lockar med alla möjliga fantastiska övningar. Wii Fitness har intagit vårt hem.
Jag står på blomsterhandeln och tittar på snittblommor; rosor, dalior, gerbera och funderar på vilka du skulle tycka bäst om. Sanningen är ju att du älskar alla blommor. Jag kan välja vad som helst, alla blommor gör dig glad.
Men det här är inte en bukett som kommer att stå på köksbordet, bland vykort som ni fått, reklamblad du sparat, bland sockerskål och kaffekoppar.
Det är heller inte en bukett som kommer att stå på balkongen i solvärmen, där du sitter bakom ditt parasoll och tittar ut över trädgården du planterat.
Det är inte en bukett som ska stå på bordet på uteplatsen, där du dukat fram saftglas och hembakta bullar för att vi snart ska sätta oss och fika och njuta av vårsolen.
Det här är inte en bukett som kommer att få dig att skina upp av glädje, att krama mig och kalla mig gumman.
Den här buketten ska stå på din grav och jag måste fråga vilka blommor som tål kyla bäst. Och helt plötsligt går det inte. Tårar skymmer min blick, klumpen i halsen går inte att svälja ned och den darrande läppen inte att dölja. Flickan som ska hjälpa mig tittar på mig med vänliga ögon. Hon förstår varför jag är där. Hon förstår vad jag vill. Tillsammans väljer vi gula rosor, för att de tål kyla bäst men också för att de är vackra och vårglada.
En vårbukett till dig.
Liten har blivit stor. Och betydligt hårigare. Inte konstigt att dammråttorna blir större och allt mer påträngande
Elegant ettåring.
Blev fyraåring med betydligt mer hår på bröstet!
Igår var det dags. Zebs årliga vårbad. Hatat av hunden men mycket uppskattat av matte och husse. Onekligen dolde det sig en hel del smaskigt i den långa, vågiga pälsen!!
Det enda som är trevligt kring badproceduren är själva torkningen, tycker Zeb.
Efteråt blir man tydligen så utmattad att till och med borstning blir mysigt. I alla fall om man får slappa i mattes knä under tiden.
Champagne. På en måndagskväll. Dekadent, eller hur! Men lyxigt och härligt och roligt.
Det fanns ju en anledning så klart. Ett nytt jobb. Med start på måndag! Inga papper skrivna ännu men vi beslutade att våga fira och tog fram fina glasen.
Förra gången vi skålade i förskott blev det pannkaka av alltihop. Morgonen därpå när jag gjorde mig fin för att åka och skriva på papper, ringde min nya arbetsgivare och sa att något hänt, jag kunde inte få jobbet! Snopet! Några tårar, många telefonsamtal och väldigt många ångestfyllda dagar senare blev det en praktikplats istället. Och sedan blev det ju bra. Fast anställning och kul jobb och underbara arbetskamrater.
Nu är det dags igen. Vi har redan skålat och firat, så nu är det bara att hålla tummarna att inget händer och att papper skrivs på måndag. Jag tror jag kan vara ganska säker på att det inte blir något deprimerande telefonsamtal den här gången.
Nytt jobb. Jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅ nervös!!!! Och exalterad och glad. Men mest nervös. Huga!
Men den här gången var det inte bara mitt fel. Krabblådan tillagades enligt konstens alla regler; massor av räkor, grädde, dill, crabsticks, ägg… Mums!!! Onyttigt? Javisst, men väldigt gott!!
Så in i ugnen med den för att den skulle få en fin gyllene färg. Sedan gick jag och satte mig i soffan för att titta på ett inspelat avsnitt av favoritserien Men in Trees. Och där fastnade jag. Det var ju spännande. Cash med sin mystiska sjukdom, Sam som ska flytta med till New York, mina tankar befann sig 100% i Alaska. J satte sig framför datorn för att småskratta åt fåniga inlägg på något favoritforum. Där blev han kvar.
I slutet av Men in Trees började jag lite smått reagera över att det luktade stekt pannkaka, eller möjligtvis som att någon bakade. Men inte förrän sluttexterna började rulla kopplade jag lukten till krabblådan som tillbringat ungefär 40 minuter för länge i ugnen. Äsch då!
En alldeles särskild liten dam har flyttat in hos oss. En dam som surt stretar i kopplet när promenaden blir mer än tio minuter eller om den går åt vad som i hennes ögon är ”fel håll”. En liten dam som gärna undviker snöslask och vatten och lera, som elegant trippar på vägen där marken är torr. En kräsen dam som bara äter tunnskivad, rökt skinka av ett speciellt märke. Till middag äter hon varmkorv. Hundkex är också gott.
Torrfoder? Usch, hon blir nästan lite förolämpad, rynkar på nosen och vänder bort huvudet.
En bit baguette med mycket smör på? Jo tack, men först ska det nosas. Varje bit ska inspekteras som om hon misstänker att vi försöker förgifta henne.
En liten dam som snarkar som den värsta timmerhuggare. Det är omöjligt att sova med henne i närheten. Extra svårt blir det eftersom hon ska sova i sängen hos oss. När jag väl lyckats somna väcks jag av en tass som frenetiskt krafsar på täcket. Hon ska också ha täcke! Faktum är att hela hon ska ligga under täcket, annars kommer snart tassen farande. Krafs krafs!
Hon behöver bara titta på Zeb så spottar han ut vad han än har i munnen så att hon kan inspektera det och se om det är något hon vill äta upp.
Maja. En mycket speciell liten dam på 10 år.
Nu ligger hon i soffan. Och snarkar!
Det är vår och idag ska klippa mig! Väntan har varit lång. Jag blev tvungen att ta till kökssaxen några gånger. Nu ska jag bli vårfin!
Glömde jag att säga att det är vår!?
Barn till en riktig matmamma som jag är, kan man ju tycka att jag borde producera rader med pajer, sillinläggningar, mustiga grytor, saftiga stekar och så vidare. Så är dock inte fallet. Jag är en amatör i köket. Jag klarar mig inte utan ett recept och ibland klarar jag mig inte ens MED ett recept. Jag köper mina kanelbullar i butik och äter mer än gjärna färdiga soppor i tetraförpackning eller fiskgratäng direkt från frysdisken. Men jag gör faktiskt ganska goda raggmunkar och min spaghetti carbonara (mammas recept) brukar också bli mumsig. Jag har några säkra kort helt enkelt.
Men ibland får jag för mig att jag vill prova något nytt, experimentera, vidga mina vyer. Ned i brevlådan damp ett reklamblad från en matbutik. I bladet fanns ett recept på pasta med krämig laxsås, bladspenat och citron. Lät jättegott och framför allt enkelt i mina öron. Så idag skred jag till verket. J är ingen fiskfantast så det gäller att passa på när han inte är hemma och gnäller över lukten. Förnöjt rev jag citronskal, sköljde spenatblad, stekte lax och kände mig riktigt huslig med alla mina pannor och kastruller och den goda lukten av stekt lax. Som en riktig mästerkock helt enkelt (man kan väl få drömma). Allt gick riktigt bra. Laxen fick fin färg utan att falla i bitar, den rivna citronen luktade gott när den hamnade i stekpannan. Jag kände att jag var på god väg att skapa ett litet mästerverk. Tills allt gick åt skogen. Så fort creme fraichen och vitlöken hamnade i stekpannan där jag stekte laxen, spred sig en underlig odör i lägenheten. Jag rörde frenetiskt och försökte bortse från att såsen som borde vara vit och krämig blev brun och prickig istället. Förhoppningsfullt hällde jag min ”krämiga laxsås” på tallriken och tog ett smakprov. Uuuuuäääää, inte ens mina härdade smaklökar kunde påstå något annat än att mästerverket var bränt!
Så här sitter jag nu. Den krämiga såsen ligger och svalnar i soppåsen och jag äter gammal chili con carne som jag hittade längst in i frysen. Vilken mästerkock.
