Klockan fem i morse vaknade Zeb och kom på att han väldigt gärna ville sova i min säng. Problemet var att han vaknade i hallen och plötsligt inte vågade gå in i sovrummet. Sovrumsgolv är ju kända för att vara väldigt lömska. Åtminstone i Zebs värld!
Jag vaknade av att Zeb stod i dörröppningen med en leksak i munnen, glatt viftandes på svansen och trampandes på stället.
Tramp tramp tramp tramp.
Bank bank bank bank (svansen dunkade oupphörligt i dörrkarmen).
Och så pratade han, så som bara en glad Zeb kan. Högt och ljudligt. Lite grand som en knarrande dörr!
Det räckte inte med ett yrvaket varsågod. Golvet var ju faaaaaarligt!
Det räckte inte att slött och sömnigt klappa på madrassen och tjata lite.
Det fungerade inte med lock och pock (är du galen matte, jag är inte ens säker på att det faktiskt finns ett golv att kliva på).
Det hjälpte inte att en superexalterad Indy rusade in och ut ur sovrummet, upp och ned ur sängen, ibland till och med under sängen för att hämta en vilsekommen boll.
Inte förrän jag sköt fram den lilla mattan vågade Zeb sig in och vidare upp i sängen. En minut senare sov han gott, ihoprullad till en kringla på mina fötter medan jag låg klarvaken efter allt rabalder!
Det är inte lätt att vara Zeb i en lägenhet där golven mystiskt försvinner emellanåt! 
*Zeb hälsar att det bara var ett tillfälligt återfall och att han för det mesta rör sig ganska obehindrat i lägenheten. När något golv blir allt för läskigt löser han det genom att backa in eller ut ur rummet!
Finaste, knasigaste farbrorn!
