Först Torpshammar.
Sedan Uppsala.
Nu tänker jag hålla mig hemma med mina finaste fyrbenta.
Zeb vet hur man ska tillbringa en solig dag!
Årets första frukost på balkongen.
Långpromenad med badande hundar.
Kortbyxor och linne.
Sandaler!
Bokläsning i solen.
Oj så jag har längtat!
För tillfället spenderar jag en stor del av mitt liv i en väska.
Pappas gamla sportbag för att vara exakt.
Väskan reser fram och tillbaka med jämna mellanrum. Rena kläder packas ned (tillsammans med ICA-kassar med hundmat) och smutsiga kläder lämnas i en hög på sängen för senare hantering.
Nu för tiden är jag en rutinerad packare!
Nu för tiden skriver jag inte ens packlistor!
Den här gången ska resan gå lite längre än den vanligtvis gör. Den här gången åker väskan och jag till Torpshammars herrgård för massor av möten, massor av diskussioner och massor av god mat.
Och kanske lite gott vin också!
Nä, Mimmi är inte helt nöjd med att två busiga hundgrabbar rusar runt på hennes gård.
Jag undrar hur många gånger jag såg den här filmen i början av 90-talet när den släpptes?
Hur många gånger jag läste boken.
Och seriealbumet.
Kort sagt så var det en favorit!
Det ska bli väldigt roligt att se den igen!
För det är 14 maj.
Och iskallt utomhus!
Det blåser och regnar och blåser ännu lite mer.
Nu vill vi ha sommarvärme och solsken!
För fyra år sedan lämnade vi Värmland bakom oss och styrde kosan hemåt med en kaxig och orädd liten valp. Fast kaxigheten försvann i bilen och den lilla valpen grät och var så olycklig. Tyst och nöjd blev han först när jag tog upp honom i famnen.
Och där har han stannat sedan dess.
Indy är 30 kg otymplig men oj så kelig knähund. Ingen behöver sakna en kram när han finns i närheten.
Min underbara glädjespridare.
Min lilla skugga som följer mig var jag än går.
Grattis på födelsedagen älskade Indy!
På mitt arbete har vi något fantastiskt som kallas friskvårdstimme. Det betyder att vi får träna på arbetstid.
Idag passade jag på att följa med två killar från min enhet när de traskade tvärs över gatan till jobbets fina lilla gym. Jag tror aldrig jag har vågat sticka in näsan på ett gym tidigare. Alltså kände jag mig ganska nöjd när jag slet och svettades bland alla knepiga maskiner och riktigt såg hur jag svällde och förvandlades till Arnold Schwarzenegger!
Efter träningen gick jag till mitt omklädningsrum och killarna till sitt. Jag försökte skynda mig så mycket jag kunde med duschning och ombyte, men hade ändå en känsla av att de var snabbare och antagligen var tvungna att stå och vänta på mig.
När jag rusade ut ur omklädningsrummet hörde jag min kollega G ropa:
Är du klar Ingela?
Övertygad om att de stod i entrén och väntade, skyndade jag vidare mot hans röst.
Och det var här mitt dåliga lokalsinne slog till.
För dörren som jag klampade in genom ledde inte alls till entrén.
Den ledde in till herrarnas omklädningsrum!
Lika snabbt som jag klev in, backade jag ut igen. Jag var generad och killarna gapskrattade.
Vem hade kunnat ana att det är så roligt att träna på jobbet! 
Av nära och kära levereras de obehagligt ärliga kommentarerna.
Nämen, har du gått upp i vikt?!
Åh den sved vill jag lova! Särskilt som det är sant. Allt det här dejtandet med mysiga filmkvällar, goda middagar, vindrickande och godismumsande har satt sina spår.
Och även om jag och hundarna har spenderat betydligt mer tid utomhus i en härlig trädgård (och framför allt i vedhögen) så kan det nog inte riktigt ersätta de där milslånga promenaderna som vi brukade gå.
Men nu är det slut på slappandet!
Joggingskorna, som inhandlades för ett år sedan, fick sin premiärtur igår!
Jag och Friskis ska ta upp kontakten.
Och långpromenaderna ska återgå till att vara just det. Långa!
